Makt & sex

JAN ARNALD läser en drabbande bok som kommer att bli ett standardverk

helskärm

Det är inte ofta man får anledning att använda det ganska tråkiga men desto mer imposanta begreppet standardverk. Men jag har svårt att se hur det inom överskådlig framtid ska kunna uppenbara sig ett verk med lika universella som direkt drabbande kvaliteter som Åsa Bergenheims Brottet, offret och förövaren. Den som vill få en omedelbar och djupt skrämmande inblick i de sexuella övergreppens historia i Sverige bör omedelbart läsa denna digra lunta. Varför inte för att föra in ett stråk av svärta i julhelgens överflöd?

Vetenskapens och det svenska rättsväsendets syn på sexuella övergrepp mot kvinnor och barn 1850-2000 - så lyder den fullständiga undertiteln. Och den känns synnerligen aktuell. Via offentliga dokument i ett sådant överflöd att man häpnar har Bergenheim, till vardags professor i idé- och lärdomshistoria i Umeå, skrapat ihop en sammanhängande historieskrivning som sträcker sig rakt in i nuet - och samtidigt kastat om perspektiven.

Offren finns egentligen bara i bakgrunden, deras skrik är en fond av mummel som ibland tar sig upp till ytan och då ljuder desto starkare. Det som står i centrum är istället konsekvent offentligheten - den offentligt manifesterade synen på sexuella övergrepp, pendlingen mellan en stark tro på kvinnofrid och tesen att kvinnan i stort sett får skylla sig själv, mellan tilltron till barnet som egen, väsentlig, självständig individ och tesen om barnet som en vara, ett objekt.

På det här sättet uppvärderas faktiskt vissa tider som man trodde var genuint mörka, som senmedeltiden och femtonhundratalet, medan andra tider, som man möjligen trodde var upplysta, distinkt ställs i skamvrån.

Till dessa hör den tidiga moderniteten - för det är klart att bokens fokus ligger på moderniteten och dess begynnelse. Det är intressant att dyka in i mitten av artonhundratalet, då fortfarande så stor del av sjuttonhundratalet lever kvar, inte minst i lagstiftningens form. Å andra sidan ser vi tydligt Michel Foucaults gamla tes besannas, att den skenbara humaniseringen av ett samhälle bärs upp av en inre avhumanisering, eller snarare att straffsatserna internaliseras. Vi blir inte mer humana för att lagstiftningen blir det - men omständigheterna får oss att förlägga straffen till det inre snarare än det yttre. Artonhundratalet framstår i sin helhet som en helt magnifik bild för skillnaden mellan förfinat yttre och solkigt inre.

Vad är det då med manligheten som gör att maktutövning och sexualitet hänger ihop? Frågan blir naturligtvis hängande i luften i ett sammanhang då vi bara ser de yttre reaktionerna - men inte minst därigenom, då till och med rättssystemet reagerar, får vi en känsla för kraften i dessa dunkla begär.

Till skillnad från vissa andra som ger sig in i de sexuella övergreppens extremt infekterade getingbo kommer Åsa Bergenheim ut på andra sidan med hedern inte bara i behåll utan rejält uppgraderad. Det här är helt enkelt ett litet mästerverk i sin genre. Om man bara kan köpa att själva genren är lite torr...

Idéhistoria

Jan Arnald