Jag blir besviken, Greider. Och förbannad!

ANNA HALLBERG läser en samling politiska dikter

På nittiotalet hängde jag en del med en grupp fältbiologer, ekohippiesar, alternativ- vänstermänniskor och miljöaktivister. En av killarna hade som sitt paradnummer att recitera hela Elmer Diktonius Röd-Eemeli utantill. "-Bekänn, din fan / att du mördade, stal,/ och var chef för ett dödskompani! / Nå bekänn, din satan, / eller vill du att colten talar! / Under lugg / mumlar Eemeli själv sin dom: / hellre colten då".

Diktonius dikt är lång, åtta verser, löst rimmade på sina ställen och inte helt lätt att memorera. Vad är det som får en tjugoåring att lära sig en långdikt från trettiotalet utantill och låta som Johnny Rotten när han läser den? Den politiska kraften? Kultstatusen? Det våldsamma språket och trycket i dikten? Narrationen som gärna låter sig framföras högt och publikt? De utagerande och prosaiska elementen som gör dikten mer kollektivt lättillgänglig och mindre sårbar och hotande för individen?

Jag vet inte vilka svar som är mest sanna, men Röd-Eemeli liksom en rad andra klassiker ingår i antologin Bakom TV"N ändrades ljuset: 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider och jag gissar att den kommer att ge upphov till nya brinnande högläsningar i framtiden.

Ganska mycket känner man igen sen tidigare: här vilar en död arbetare ååå tjejer kapitalet höjer hyrorna och staten bostadsbidragen dödas allt fler i USA:s vidriga krig sardinen vill att burken öppnas mot havet och den vackraste visan kom aldrig på pränt kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill det är den ökända hästen från troja tigga tigga vara vit mans slav den bästa dagen är en dag av törst - och så vidare. Men här finns också Rawia Morra, Johannes Anyuru, Lina Ekdahl och Bob Hansson. Ann Jäderlund, Lars Norén, Stig Larsson och Eva Ström. Strindberg, Martinson, Heidenstam och Tranströmer. Bland andra.

Naturligtvis är det också en massa poeter som inte finns med. Kristina Lugn är inräknad men inte Elsa Grave. Lundell är med men inte Thåström. Leif Nylén går in, Erik Beckman faller bort och så där kan man ju alltid hålla på när det gäller antologier. "Urvalet i denna antologi är i första hand betingat av min personliga smak. Jag har valt dikter jag tycker om och någon annan skulle valt andra", skriver Göran Greider i sitt förord. Och det är en hållning som är lätt att sympatisera med. Svårare har jag att gå med på att hela Ann Jäderlunds författarskap, efter debuten med Vimpelstaden (1985), skulle ha gått förlorat i ett "romantiskt skimrande mörker". Jag har också litet svårt för retoriken i vissa av diktkommentarerna som till varje pris vill göra både dikten och dess upphovsmän eller -kvinnor till något slags idealistiska hjältefigurer. Även om det innebär ganska avancerade tungvrickningar.

Ja, skriver till exempel Greider, Claes Anderssons poesi är genomsyrad av godhet, välvilja och politisk korrekthet. "Men att vara politiskt korrekt innebär ju ingenting annat än att bekänna sig till vissa idéer om social jämlikhet och individens frihet"!

Ja, Lina Ekdahls dikt bär drag av klassisk genuspositionering. "Är det ett problem? Ja, för den som anser att den politiska poesins främsta uppgift är att bryta ner sådana saker som traditionella tankefigurer (som kanske kan kallas särartsfeministiska). För oss andra är dikten emellertid en dikt i den värld som är."

Ja, skriver Greider, Bob Hansson simmar "uppströms genom den populär-kulturella eller massmediala floden" och hans dikter ser lite slarviga ut, men han är ändå politiskt aktiv och dikterna han skriver är äkta och frigörande. Och så vidare.

Sanningen är ju att Göran Greiders urval är ganska så politiskt korrekt, medialt, sexistiskt och lite slarvigt. Ungefär som den där dubbelcd:n med svenska proggklassiker som gavs ut förra året.

Om det är ett problem? Ja, för den som anser att den politiska poesins uppgift i mångt och mycket består just i att bryta ner traditionella tankefigurer är det förstås ett problem. Men, precis som Greider själv skriver "nya slags läsare måste i varje tid stiga fram med sina erfarenheter för att göra den politiska dikten". I det avseendet är inte Greider någon ny läsare och det kan man kanske inte heller begära att han ska vara. Men för egen del kan jag tycka att det är tråkigt att det inte sägs någonting om den expansion av småförlag som har skett under det senaste decenniet och som har möjliggjort att författare som Mara Lee (Vertigo Förlag), Robert Ståhl (Lejd Förlag), Ulf Karl Olov Nilsson (Symposion Förlag), Ida Börjel (OEI Editör), Niklas Söderberg (Pequod Press) och Johan Jönson (Maskinen Förlag) har kommit fram. Göran Greider skriver inte heller en rad om allt det språkarbete som mängder av poeter idag verkligen anstränger sig för att utföra, i sina undersökningar av hur kön, klass, makt och våld präglar och definierar litteraturen.

Det gör mig

besviken och på sina ställen också förbannad. Å andra sidan tröstar jag mig med att radikaliteten och sprängkraften i dagens poesi också kommer att överleva den litterära konservatism och populistiska mainstream-attityd som Göran Greider ger uttryck för i den här antologin. I det långa loppet är det alltid poesin som vinner.

Lyrik

Anna Hallberg