”Mammas sjukdom förändrade mig”

Conny Palmkvist skrev en bok om sorgen och smärtan

Sommaren 2003 dog Conny Palmkvists mamma i cancer.

Conny sörjde så att han ville sprängas.

För att förstå började han skriva.

Nu kommer hans debutbok ”Hej då, allihopa” där han berättar om sin mamma och hennes sjukdom – och hur han själv fick stöd av Jonatan Lejonhjärta.

Conny började skriva två timmar efter att hans mamma hade dött. Han lade ut texten på internet som han brukade. Han hade skrivit länge, låttexter, dikter och noveller som publicerats på nätet, men han hade aldrig tidigare fått samma respons.

– Det kom kommentarer från folk som satt och vakade vid sina anhöriga, människor som var på väg in i min situation. Jag förstod att det fanns något av värde i det jag skrev.

Det blev en bok – 287 sidor som börjar med telefonsamtalet då Berit Palmkvist berättar för sin son att provsvaren visar att hon ”kanske har lite cancer”.

Och som slutar med att Conny försöker förstå att Berit inte finns mer.

Att hon aldrig mer kommer att krama hej då och säga ”kör försiktigt”. Aldrig mer kommer att fråga om han inte ska flytta hem snart. Aldrig mer kommer att ringa.

– Det är omöjligt att förstå vad som händer och hur det känns när någon dör. Och den jag helst ville berätta alltihop för var mamma själv.

”Jag var rädd och feg”

Han ger ingen smickrande bild av sig själv i boken.

Han blir irriterad när han hittar henne ensam i sin lägenhet, nerdrogad och onåbar av morfin som hon förväntas dosera själv.

Han blir rädd när hon en dag inte svarar i telefonen. Han åker hem till henne, men rädslan får honom att stanna och ta täta rökpauser på vägen så att hans syster ska hinna fram först.

– Hela den sommaren hade jag en känsla av att det som hände var så overkligt, att det inte var möjligt att det kunde göra så ont.

Då visar sig Jonatan Lejonhjärta – i form av en låtsaskompis. Med en cigarett i mungipan sitter han i bilens passagerarsäte och tvingar Conny att ta tag i sitt liv och göra upp med rädslan och skräcken.

– Jag var Skorpan, rädd och feg. Jag behövde Jonatan för att göra saker själv.

Vändpunkten kom när det var dags för Berit att flytta från sjukhuset till ett hospice, för vård i livets slutskede.

Skulle skyddas

Connys syster ringde för att varna honom, be honom att inte besöka sin mamma förrän efter flytten. Hon hade blivit sämre och Conny skulle skyddas från att träffa sin mamma i det tillståndet. Han var nära att vända men ändrade sig.

– Jag tänkte ”fan heller, så mesig kan jag inte vara”. Där hade jag suttit och skrivit mina texter medan min syster hade fått ta allting.

När Berit gick bort var han där, tillsammans med sin syster och de andra närmaste. Då hade han också fått ur sig det han hade försökt säga så länge: Jag älskar dig, mamma.

– Jag är helt förändrad sedan mamma blev sjuk. Jag vill leva mitt liv i stället för att låta livet leva med mig.

Det är därför han har slutat röka och flytta runt. Nu bor han i Höganäs för att vara nära sin syster.

Ett sätt att minnas

Och efter alla år har han samlat ihop sina texter och skrivit en roman, samtidigt som han fortsatt med sitt vanliga jobb på ett fritids.

Skrivandet har hjälpt Conny att gå vidare och lämna en del av sorgen bakom sig. Samtidigt är det ett sätt att hålla kvar och minnas.

– Jag kan stanna tiden. När som helst kan jag ta fram boken och komma ihåg precis hur det var.

Nu först kan han läsa sina egna ord utan att bryta ihop.

Conny visade aldrig själv sina texter för sin mamma. Han lade ut dem på internet och ibland läste hon utskrifter som hon fick av Connys syster.

– När mamma dog hittade jag en hög med papper under tv:n. Det var mina texter som hon hade sparat.

Fakta Conny Palmkvist

Tre svar från Conny Palmkvist

Conny Palmkvists boktips till...

Emmy Sundqvist