Tonåring vid nittio

MAGNUS WILLIAM-OLSSON läser en hejdlös skröna

Vår tids bilder av ålderdomen domineras stort av företeelser som alzheimer, ensamhet, krämpor och vanvård. Men när nu den stora fyrtiotalsgenerationen med dess ungdomskult, livsaptit och samhällsintresse börjar bli pensionsfärdig talar mycket för att andra bilder av åldrandet kommer att efterfrågas. En sådan ger avgjort Gabriel García Márquez i sin nya efterlängtade roman Memoria de mis putas tristes (Minnen av mina sorgsna horor).

Romanen handlar om en man som i nittioårspresent vill ge sig själv en natt med en oskuld. Han vänder sig till den bordellmamma han alltid använt och hon lovar honom det han begär. Men när han möter sin nedsövda fjortonåring uppdagas det att detta inte är en realistisk berättelse om gubb­snusk, utan en fantasm om det ljuva åldrandet.

Med sedvanligt drastiskt, mustigt och bildrikt språk skildrar García Márquez i sin nya roman ålderdomen som en ny pubertet. I förbund med den sovande flickans ungdom vaknar nittioåringen till liv ur gubbens dvala, han gör succé som skribent och bryter skamlöst med ålderdomens alla sociala påbud. Han ger sig sina begär och känslor i våld. Blåser alla sina besparingar och skiter blankt i hur han betraktas.

Åldrandet som en sorts omvänd adolescens, ett uppror, en asocialisation, bortom sexualitetens och reproduktionens krav, bortom samhällsnyttans och konvenansens. Jag kan inte tänka mig annat än att den generation som lärde sig älska García Márquez på sjuttiotalet kommer att ta denna hejdlösa, löftesdigra skröna till sina hjärtan och tacksamt lägga den till de goda bilderna av en sluttande framtid.

Roman

Magnus William-Olsson