Oangenämt - och utmärkt

helskärm

Dirty Dancing är en snäll och ganska charmfull amerikansk kultfilm, men läsaren av Thomas Engströms andra roman Dirty dancer förstår snart att associationer åt det hållet leder snett. Romanens huvudperson advokaten Erik är alldeles för smutsig för att platsa i den filmen. Han är snarare en broder i anden till den Michael Douglas, som spårar ur så till den milda grad i Falling down.

Erik är son till kulturellt framstående föräldrar, som aldrig bekräftat eller respekterat honom, när han var barn. Resultatet följer helt formulär ett av grundkurs i psykologi, Erik börjar förakta sig själv och så småningom även alla andra, särskilt hustru och son. Han är elak, småsint och gläds åt att förödmjuka sin nästa. Varje gång man vänder blad önskar man, att den förfärliga karlen på nästa sida ska bli överkörd av en buss eller falla ner från åttonde våningen. Så väl går det förstås inte. Thomas Engström fortsätter att vällustigt och utförligt fånga hans moraliska förfall, dessutom i jag-form. Han ger inte läsaren någon pardon, man måste fortsätta att uthärda detta oangenäma sällskap.

Litet väl lång tid tar författaren på sig, men så småningom tar Eriks spiralfärd neråt fart, och även om Dirty dancer inte kan mäta sig med en så mästerlig studie i självdestruktion som Tom Kristensens Haervaerk, så är det stort nog, att det är dit mina tankar går, åtminstone bland nordiska paralleller.

Självklart går det illa för Erik, men hur ska inte avslöjas, för mot slutet planterar författaren små överraskningar med allt tätare följd efter den aningen statiska inledningen. Ibland kan Thomas Engström låta sig lockas ut i en alltför poetiskt-litterär stil, där jag skulle ha föredragit en mer torr och knapp prosa, men inte tu tal om saken, Dirty dancer är en alldeles utmärkt roman.

Roman

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)