Barnplågare, lögnare och förrädare

Joar Tiberg ser sonen korsa Aksel Sandemoses spår

En sexhundrasidig snårskog av intriger, fiffel, lögner, självmordsfantasier, mytbyggeri, politiskt taktikspel, baktal, förräderi, hyckleri, barnplågeri? Se där Flyktningen, Jørgen Sandemoses biografi över sin far, kultförfattaren, Jantelagens skapare Aksel Sandemose. Titeln kunde knappast ha valts bättre.

Aksel Sandemose var på flykt. Häri skiljer han sig knappast från nittonhundratalets stora författarpatriarker: Hamsun, Strindberg, Moberg?

Det extrema i fallet Aksel Sandemose (född Axel Nielsen), förstår man efter läsningen av sonens bok - och borde man nog ha förstått redan när man satt nedsjunken i författarskapet - var kraften med vilken han dolde sig, inåt och utåt, sina trauman, sina verkliga och inbillade tillkortakommanden, sin sexuella ambivalens.

Jørgen Sandemoses bok är ett hårt åtskruvat vittnesmål om hur det är att leva intill en kränkt och desperat människa packad med instängd aggression.

Boken är också en uppgörelse med den psykoanalytiskt färgade litteraturen inom vilken Aksel blev en ikon och myt. Mot denna ställer sonen politiken, marxist som han är, intressekampens faktum. Arbetarmassornas vardagsverklighet, som ständigt nedvärderas eller osynliggörs i faderns verk.

Sonen visar fram elitdyrkaren Sandemose, hans vacklande förhållande till totalitära ideologier. Han frilägger andemeningen i gamla Jantelagen och finner dess grundpelare i folkförakt. (Man kunde göra en liknande läsning av dagens modebegrepp "politisk korrekthet", och finna samma sorts förakt för massornas verkligheter.) Hans blick är analytisk, noggrann. Med skalpell går han ner i de olika versionerna av de stora romanerna: Klabautermannan (1927), En flykting korsar sitt spår (-33), Det gångna är en dröm (-44), Varulven (-58) och frilägger ständigt samma skuggspel: triangelsituationen, kvinnan som ska offras och dö för att männen ska förenas, barnet som ägodel.

Uppställningen var författaren också tvungen att skapa runt sig själv: det hotande sveket, en man att kunna uppgå i, det latenta våldet mot kvinna och barn.

Ska man förstå denna Sandemoses besatthet av triangeln och offret måste man se på hans tidiga barndom, och inte minst den yngre brodern Ottos död i småbarnsår, menar sonen. Otto som egentligen skulle ha haft Aksels plats i solen.

Det sveket formade honom, den tystnaden, och skapade väggen mellan författaren och världen.

Sandemoses författarskap och liv blev ett omkväde - som så ofta hos den tidigt kränkta - ett idisslande av samma teman, med samma uppställningar, samma "lösningar".

Att författare använder sitt medium, språket, till att dölja sig i högre grad än att avslöja sig själv och omvärlden är heller inget unikt för Sandemose.

Men få stämmer den karakteristiken så väl in på som just honom. Hela författarskapet handlade om att skapa myter, halvsanningar, anekdoter (ryktet som mördare, falska viktiga datum) bakom vilka hans tidigt grundlagda skam kunde döljas.

En flykting korsar sitt spår är en storsatsning i försök till självterapi, en analys utan analytiker. Och, förstår man efter sonens viktiga insats, ett skuggspel, en jagads missriktade försök, en lögnares och diktares stora brinnande luftskepp.

Det är lätt att vara efterklok. Jag satt själv djupt försjunken i Sandemosevärlden några år. Men det fanns en skavande tvekan inför de alltför uppenbara projiceringarna, föraktet som pyrde mot allt från folk som äter maskinbakat bröd och häller mjölk i kaffet till dem som inte själva förmår dra upp sina rötter och plantera om sig i ny mark?

Aksel - som sonen med distans, hat och bitvis kärv respekt genomgående kallar fadern - kom aldrig loss ur sin fars grepp. Idealiseringen av den tillknäppte klättraren, smeden och klassbedragaren Jørgen Nielsen förblev livsfarligt intakt livet ut.

I slutet av femtiotalet, när ene pojken dött i cancer och dödsskuggan vilade även över hustrun - och en ung pojke att rikta begär emot hade inkvarterats på gården på Sørlandet - finns åter den yttre uppställningen för en stor roman. Varulven blev skriven under våldsamt tryck, mot slutet med amfetaminets hjälp.

Den berättar om Felicia på godset Venhaug och hennes triangel med två män, Jan och Erling Vik. Cornelis Vreeswijk skulle bygga en hel visdiktning på den mystiska kvinnan med silverhjälmen. Men, visar sonen, hennes enda egentliga uppgift är att dö. Detta för att historien ska nå fram till dess egentliga ärende, hur Erling Vik, Aksels alter ego, får lämna sin dotter och ägodel till sin före detta kvinnas man.

Där satt Aksel i slutet av femtiotalet. Så tänkte han att framtiden skulle se ut bland eliten. Öppna familjer med homoerotiska relationer mellan starka män och reproduktionen löst på andra, gärna invecklat incestuösa, vägar.

Han tryckte på exakt rätt knapp, liksom han gjort genom hela sitt liv.

I den kulturradikala miljön slog boken ner med stor kraft. Men ingen, vilket uppenbart upprör sonen i djupet, frågade sig vad där egentligen stod: blodskam, incest. Det är bara att läsa.

Men läsa ville man inte. Man ville tjusas, kittlas.

Det är klart att man blir upprörd, och lite less också, efterhand. Sonens analys är så knivskarp, men också bitvis stel.

På ett sätt kan man säga att han för släktens arv av förtigande vidare. Både far och son tycks på var sitt sätt sitta fast, i tidiga svek respektive ideologisk överbyggnad.

Men att läsa om hur den överkänslige lille Aksel uppfattade sin fars vägran att organisera sig, hans klättrande på den sociala stegen i och med att han blev egen fabrikör under pojkens småbarnsår - är bara gripande. Det var den här tiden han skulle bli till i relation till andra, till samhället, det som blev de stora temana i författarskapet.

Så här säger han:

"Det var som om bergarter skjutits samman i ett våldsamt vulkanutbrott i mitt inre."

Pojken blev stensamlare.

Brodern, som Sandemose beskriver litterärt med missriktat glödande hat - blev bergsprängare.

Biografi

Joar Tiberg