Sveriges utskälldaste docent

Gunnar Fredriksson läser boken om Ingemar Hedenius

helskärm

I ett privatbrev kallade sig Ingemar Hedenius "Sveriges utskälldaste docent". Han blev professor i praktisk filosofi i Uppsala 1947 och ännu mer omstridd när han två år senare gav ut Tro och vetande.

Svante Nordin, professor i idéhistoria i Lund, har nu skrivit hans biografi: Ingemar Hedenius. En filosof och hans tid. Det var inte minst religionsdebatternas tid och den strid som uppstod sommaren 1949 var en av de häftigaste kulturkamperna i Sverige, ibland jämförd med Strindbergsfejden.

I mitt gamla exemplar av boken har jag skrivit "1950"; då var jag ännu gymnasist och Nordin gör en fin iakttagelse när han betecknar professorn som i grunden gymnasial. Hedenius, från högborgerlig miljö, var barnsligt road av attacker på konservativa etablissemang och skakade Sveriges teologi i grunden. Han gjorde det inte bara som i vanliga akademiska fejder utan också genom att tala om teologiprofessorer och biskopar som "lymlar" och deras verksamhet som "humbug".

I själva verket, skriver Nordin, påverkade han teologin i Sverige mer än filosofin. Svensk teologi tycks inte ha hämtat sig och det har nyligen kommit ytterligare en bunt försvarsskrifter.

För mig kom han ändå tvåa efter sin egen idol Bertrand Russell, vars Skeptiska essäer jag redan hade läst och Hedenius hänvisade till.

Ambitionen var ett bildningsideal där "den intellektuella moralens maxim" gick ut på att "inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant".

Han hade enligt egen uppgift haft makalöst roligt när han läste igenom teologiska skrifter och han drev de högvördiga biskoparna framför sig och kallade dem "slaktfärdig boskap".

Teologerna hade ingen chans, sammanfattar Nordin. Hedenius tillämpade "den internationella analytiska filosofin", som "var okänd för hans motståndare". Striden "kom att framstå som ett klart nederlag för dem". Jag minns ett citat, som Nordin inte har med, där Hedenius skrev att det lönar sig att vara logisk pedant.

Hedenius skrev så många debattinlägg, särskilt i Dagens Nyheter på Tingstens tid, att han under senare år fick svårt att publicera sina artiklar i essäsamlingar.

Det mest väsentliga för mig, och säkert för många andra, var ändå inte kristendomskritiken utan kraven på vetenskaplig stringens och språklig klarhet även i humanistisk forskning. En av Nordins slutkommentarer är ledsam: "Det är knappast en överdrift att påstå att numera bara naturvetenskaper framstår som vetenskaper medan samhällsvetenskaper och humaniora abdikerat från tidigare anspråk att företräda objektiv kunskap."

Jag antar att han syftar på det oklara språk som numera särskilt franska filosofer i Heideggers efterföljd ägnar sig åt. En översättning av en bok av Heidegger slängde Hedenius i soptunnan, vilket han meddelade översättaren.

Nordins välskrivna bok, på föredömligt klart språk, behandlar mycket mer än religionsdebatten; inte minst intressanta är Hedenius många kontakter med skönlitterära författare, ofta bråkiga relationer, dokumenterade genom brevsamlingar.

Jag träffade Hedenius ett par gånger i Lund; då var han bara rolig.

Men han framstår i boken som alltmer grälsjuk. Nordin redogör, något tröttsamt, för stridsskrifter och utlåtanden vid tillsättning av professorer. Hedenius framstår som intrigant, ständigt benägen för smädelser. I ett brev till den unge Torbjörn Tännsjö, nu professor i filosofi, skrev han: "Felet med dina filosofiska skriverier är ingalunda att du är kommunist, utan bara att du inte kan någon filosofi och sannolikt är för dum för att lära dig någon sådan." Tännsjö tycks själv ha visat brevet för Nordin.

Jag vet, till slut, inte om Hedenius var sympatisk eller ej.

Biografi

Svante Nordin

INGEMAR HEDENIUS.

En filosof och hans tid

Gunnar Fredriksson