Allt blåser genom allt

Hanna Hallgren försöker få grepp om Arne Johnsson

Det är tid att yra runt bland diktsamlingar av Arne Johnsson för att försöka få grepp om hans litterära projekt, poetiska vision. Yra och halka. Förlora sig i annat. Glömma. Lägga in en snus. Plötsligt komma ihåg mjölken på diskbänken. Gå några steg. Eller bara känna att handen har en ovansida.

Johnssons nya diktsamling, Där med längtan spilld ut i larmet, liknar layoutmässigt hans tidigare. Strama, lätt tuschade och högresta. Det är som att de hör till en och samma bokfamilj. Även inneformshållsligt finns samband. Skriftens rörelser mellan arkaiska motsatsord: minne- glömska, synlig-dold, rop- tystnad. Och så längtan och saknad. Stillhet, rörelse. I dikterna finns en människa (ett bekönat jag, en man) som fenomenologiskt, det vill säga med alla sinnen, förnimmer kroppens suddiga gränser genom världen. Också världen är suddig: den egna kroppens in- och utsida, ett landskap - en natur med växter och djur (mest fåglar), ett arbetsrum, några barn, ett du. Även det du som tilltalas är suddigt och kan nog vara flera olika människor i jagets närhet. Här finns en somnambulisk oskärpa.

Kanske är det ingen oskärpa, utan snarare en motståndslöshet? Jaget som närmast transparent ser på och rör vid "tingen" (ännu ett av Johnssons ord!). Som en vålnad, genomsiktig. Världen och människorna slår in genom ögonläpparna, munnens hål: "Den som är du är också jag." Ett pronominellt felslut, men ständigt aktuellt i Johnssons poesi, i vilken du och jag rinner över i varandra. Här finns "En" som berättar "hur han bett för sitt liv". Eller sagt på annat sätt: ibland finns det "en" som gör något, ibland "någon", stundom "ingen" eller - han, hon, den, det. Och det är svårt att veta om det spelar någon riktig roll. Eller varför Johnsson ens använder tecknet "jag", när det finns så många andra som lånar sig till handling genom språket. Det är här tanken om motståndslöshet smyger sig på, att allt blåser genom allt. Och detta sker samtidigt som dikterna är skarpt avgränsade eller lokala. På en liten plats på jorden befinner sig en man som har barn, ett arbetsrum och naturen omkring sig. Tillvaron rasar in i honom, samtidigt som han läcker, stänker ut. Ibland genererar den pronominella motståndslösheten fantastiska oanadheter - ett slags muterade köttsliga och språkliga väsen (som jag tänker på som engelskans "a blob"), som i denna dikt:

"den som hör ropen, ja från våtmarken, / sjön som ges till en till en till en i / följd: gåva, förlust; ingen jag vet / har detta i sitt namn"

Men det finns också problem med motståndslösheten i Där med längtan spilld ut i larmet. Varför? För att motsatsorden, tingen, längtan och saknaden tillsammans med den pronominella isgatan - bara glider och glider. Utan annan friktion än dikternas många skiljetecknen. Ja, i vissa dikter är det närmast skiljetecknen som utgör texternas hårdtuggade och språkliga skelett. Medan jagets och världens flöde väller över. Man kan också hävda att dikterna rör sig inom en romantisk tradition och har sina rötter där. Liksom att även romantiken kan tolkas i termer av motstånd. Personligen är jag beredd att avstå från detta motstånd, eftersom det förutsätter en estetik och livshållning som både rymmer en liberalt hållen individualism och en syn på människan och hennes förnimmelser som skapelsens krona.

Lyrik

Arne Johnsson

DÄR MED LÄNGTAN SPILLD UT I LARMET

Hanna Hallgren