Intelligens, känsla
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-16
”Du gömmer händerna/ bakom ryggen/ och för ett ögonblick -/ liknar du en Venus-torso/ och jag ser ärren/ efter vingar/ där det nu är mörker.”
Så lyder dikten Förvandlingen i Mohamed Omars (f. 1976) debutbok Tregångare. Det är en tematiskt brokig samling. Här finns, som i raderna ovan, förtätad mytisk mystik, och dikter som rör sig i mer vardagliga stads- och förortslandskap. Dikter om tråkiga jobb, vindlande resor, bröderna och moskélivet, kärlek, drabbande människoöden. Ofta är bildspråket klingande, närmast isfrasande rent. Avskalat men inte påvert. Det är metaforrika och berättande dikter som avviker från det mesta jag har sett i svensk poesi. Kanske för att författaren Omar är så självreflexiv kring varifrån han skriver. Han skriver från Uppsalamoskén, från Gottsunda, Mombasa, Najaf, London, Akalla, Iran och Jämtland. Han skriver inifrån, utifrån och från sidan. Här kommer nästan, för att travestera Per Gessle, alla känslorna på en och samma gång. Att vara i världen som en del av den, som en främling inför den. I dess våld. Alltid utanför. Och inte mycket man kan säga. Men att detta kunde sägas på annat sätt än så.
Är Omars dikter politiska? Är de, med sina många inslag från den muslimska världen, dömda att läsas som politiska? Politiska för att de talar om blattar-skitjobb-och-utanförskap. Diskuterar kopplingen mellan etnicitet och klass i Sverige, i världen. Ja, skulle jag vilja säga. På det sätt som vi alla är dömda att vara politiska agenter - i skrift, i liv. Det tilltalande med Tregångare är att den leker med, utmanar och dekonstruerar denna politiskt impregnerade utsägelseposition. Med intelligens och känsla. Genom att problematisera den levda erfarenheten. Att inte passera kostar på. Blod, svett, tårar: ”Två droppar älskas av Allah,/ en av dem är tåren./ Den andra är martyrens blod.”
Lyrik
Hanna Hallgren
