Visst, visst, visst
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-14
Leif GW Perssons nya deckare, förlåt ”Roman om ett brott”, handlar om ”ett typiskt svenskt spaningsmord”. I Sjöwall-Wahlöös och sin egen efterföljd skriver Persson socialrealistiskt om utredningen av mordet på Linda - en tjugoårig polisaspirant som hittas våldtagen och strypt i Växjö. Här finns mediernas sensationslystnad, den absurda hierarkin i polisväsendet, den självupptagna rättspsykiatrin, de anhörigas ensamhet, den chockade småstaden och poliser i olika grader av moraliskt förfall och allmän trötthet. Romanen domineras av kommissarie Bäckström, en riktigt misslyckad, alkoholiserad och bigott karl med skitiga kalsonger som leder den styrka från Stockholm vars uppdrag är att hjälpa ”bonnapoliserna” med utredningen.
Sida upp och sida ner kan man läsa Bäckströms kommentarer om kvinnor, utlänningar och homosexuella. Osympatiskt, och säkert skrämmande verklighetstroget, men snarare övertydligt än intressant eller ens sorgligt.
Överhuvudtaget tycker jag Leif GW Persson i sin ambition att vara samhällskritisk slår in samma öppna dörrar gång på gång. Visst är det trist att kvällstidningar inte visar respekt för anhöriga till brottsoffer, och visst är det synd att polisen är ineffektiv. Men det är också tråkigt med litteratur vars främsta syfte verkar vara att få läsaren att nicka instämmande och beskäftigt.
Deckare
Jenny Tunedal
