Hamilton går på djupet

TORSTEN KÄLVEMARK läser Jan Guillous nya thriller som är kusligt aktuell

Jan Guillous senaste bok har en kuslig aktualitet. Jag läser den i den stora stillheten på en norsk fjällsida men nås av nyhetssändningar om larm, skrik och tårar i Mellanöstern. Regionens stora krigsmaskin mal sönder södra Libanon. Missiler faller över Nasaret. I Norges alla media rasar debatten kring författaren Jostein Gaarders ursinniga angrepp på Israel.

I radion hör jag att statssekreteraren i norska UD är på besök i Haifa där Hizbollahs raketer samma dag regnar ned. Det är i just denna stad som den israeliska flottan har sin bas och det är mot den som Jan Guillou i sitt scenario låter den palestinska ubåten U-1 Jerusalem rikta sina teknologiskt avancerade vapen. Angreppet blir ett Pearl Harbor i östra Medelhavet. De israeliska sjöstridskrafter som ligger i hamnen slås helt ut och varken politiker eller media i den globala omvärlden förstår egentligen vad som skett.

Finns det en palestinsk ubåt? Nej, inte i verkligheten förstås. Men i den här bokens imaginära värld seglar den ut från den ryska flottbasen Severomorsk som frukten av ett nära samarbete mellan ryska konstruktörer och exilpalestinska forskare. Det är en farkost på höjden av dagens, för att inte säga morgondagens, teknologi och det är ett supervapen som väcker häpnad och bestörtning runt om i världen.

Vem klarar att chefa över detta fartyg där samarbetet inom en multinationell besättning av främst ryssar och araber förutsätter hög internationell militär, språklig och social kompetens? Rätt gissat: det blir viceamiralen Carl Gustaf Gilbert Hamilton som rekryteras från sin påtvingade anonyma exil i Kalifornien. Han assisteras av sin gamla vän, den palestinska brigadgeneralen Mouna al Husseini, en kvinna som länge varit med i Mellanösterns katt- och råttalek och som lystrar till det föga smickrande smeknamnet Madame Terror.

Den principiella fråga som Jan Guillou egentligen vill diskutera i den här boken är terrorismens natur. Handlar överfallet på den israeliska flottan om terrorism? Så framställs det förstås av CNN och de världsledande nyhetskanaler som följer jakten på den gäckande "terrorubåten". Men amiral Hamilton har försäkrat sig om den folkrättsliga grunden innan han ger sig in på företaget. Israel blockerar olagligt Gazas luftrum och territorialvatten. Därmed råder ett faktiskt krigstillstånd och det palestinska självförsvaret blir legitimt.

Över huvud taget är Hamilton en pedant när det gäller folkrätten. De israeliska ubåtsmän som plockas upp ur havet och blir krigsfångar ombord på hans båt blir strikt behandlade enligt Genèvekonventionens bestämmelser, en lyx som fiendesidan mera sällan kostar på sig. En av de israeliska officerarna, den sympatiskt skildrade löjtnanten Eshkol, får för övrigt möjlighet att i ett samtal med Mouna al Husseini berätta sin och sin släkts historia och därtill utveckla sin syn på den långa konflikten mellan två folk ur ett judiskt perspektiv.

Samma korrekta behandling får för övrigt de amerikanska sjömän som senare tas till fånga efter en konfrontation med den amerikanska flottan. Ingen anfaller förstås Israel utan att få USA på sig men den avancerade rysk/palestinska ubåtstekniken gäckar också världens mäktigaste sjöstridskrafter. Det ger Jan Guillou ett osökt tillfälle att driva med den amerikanske statsledningen, särskilt herrar Cheney och Rumsfeld - den internationella politikens Knoll och Tott - som febrilt letar efter anledningar till det anfall på Iran som de skulle vilja kröna sina karriärer med.

Högre tankar har han då om Condoleezza Rice, en intellektuell professor som verkar ha hamnat i dåligt sällskap. Hon sammanträffar för seriösa förhandlingar med Mouna al Husseini och de blir (för att citera baksidestexten) "vänner för livet - och fiender".

Som vanligt vill Guillou vara noga med faktabakgrunden för sina fantasier. Man förstår att han diskuterat de folkrättsliga frågorna med professor Ove Bring. Fyra officerare i den svenska flottan avtackas också för hjälp med de submarina detaljerna. Men ett misstag begår Guillou när han på sidan 233 påstår att tidszonen i Severomorsk skulle vara två timmar före GMT när den ryska klockan i själva verket går tre timmar före. Ett misstag av det slaget skulle ju i ett verkligt läge kunna leda till katastrof - minns för övrigt vad salig Johan Ludvig Runeberg berättat om general Sandels tidsproblem vid det ryska anfallet vid Virta bro.

Boken svajar också betänkligt i fråga om transkriptionen av ryska namn, något som den perfekt ryskspråkige Carl Hamilton inte skulle ha accepterat om han fått läsa korrektur. Över huvud taget blir skildringen av ryssar ibland lite schablonmässig. Det kalla kriget är trots allt slut och alla ryssar traktar inte efter sin vodkaranson.

Men detta är förstås detaljer. Den större invändning jag har mot boken är annars att den första halvan är i segaste laget. Den omständliga redogörelsen för expeditionens förberedelser känner nog de flesta läsare som en uppförsbacke. Ibland blir draget av pojkbok också väl starkt. Men när ubåten äntligen glidit ut från sin bas blir det fart och fläkt i skildringen och mot slutet vill man verkligen hänga med ned i djupet.

Som redan antytts är Madame Terror lika mycket en politisk traktat som en militärstrategisk thriller. Den allvarliga fråga som egentligen hörs genom hela texten - och som gör den till mer än en spänningsroman - rör definitionen av terror. Jan Guillou påminner oss om att den enes frihetshjälte ofta är den andres terrorist. Eller som palestiniern Abu Ghasan formulerar det när han på ett ställe i boken funderar över proportionaliteten i den moderna krigföringen: "Det man gör med enkla vapen är alltid terrorism, det man gör med avancerade vapen är något helt annat."

Visst, så är det. Särskilt om man har rätt uniform på sig.

Thriller

Torsten Kälvemark (kultur@aftonbladet.se)