Fadern, sonen och Lindgren

LENNART BROMANDER har roligt med Dorés bibel

"Då morfar slutligen återvände var han helt täckt av frost, stora istappar hängde ur hans näsa och mun, hans fingrar hade frusit fast nere i byxfickorna, det var obegripligt att han kunnat gå de sista avgörande stegen, han var helt enkelt ett stycke upprättstående tjäle, en skulptur som rest sig ur permafrosten."

Morfar tinade upp, men hans hjärna hade blivit frystorkad och därmed förlorat sin förmåga att tolka alfabetet. I övrigt var han intakt. Så förhöll det sig också med hans barnbarn, som berättat den här boken. Han kunde aldrig lära sig läsa bokstäver men bilder desto bättre, och dessutom hade han begåvats med ett fenomenalt minne. Därför blev Dorés bibel central i hans liv, en upplaga med bara bilderna. Till dem hade morfar berättat historierna.

Torgny Lindgrens nya roman Dorés bibel handlar om ord och bild. Berättaren kan tolka bilderna men inte de skrivna orden. I sin stuga på Avabergets topp sitter han och kopierar Dorés närmast oändliga mängd bibliska träsnitt ur minnet streck för streck. Han är trygg i sin bildvärld och också trygg i sin absoluta tro på den sedan länge avlidne faderns kärlek till sonen, trots att fadern under många år lät inhysa honom på ett hem för obildbara. I sin ficka bär han ständigt ett slags avskedsbrev, som fadern givit honom. Han kan inte läsa det men tror sig helt säkert kunna återge det ord för ord. Läsaren får ta del av det och sedan också av det egentliga brevet, som berättaren alltså inte kan uttolka. Det är en text som andas avsmak och förakt för denne hopplöst misslyckade son. Men slutorden lyder: "I den rätta stunden kommer jag ändå att sluta dig till mitt bröst."

Faderns förhållande till sonen blir därmed romanens huvudmotiv nummer två, och det bör väl lämpligen översättas med Guds förhållande till den enskilda troende människan. Den troende är trygg i sin tillit men behandlas grymt och utan pardon av sin gud, som ändå till slut med en kovändning bringar nåd åt den troget troende.

Möjligen rör det sig här om ett slags trosbekännelse av författaren, men hur är det då med ordets förhållande till bilden? Här är det knepigare att följa Torgny Lindgren, eftersom han är en så stor ironiker. Underbara oneliners och underskruvar pryder sidorna, och han tenderar att hela tiden ifrågasätta varje underfundig utsaga med en ironi. Om man vill försöka följa en tankegång eller idélinje i romanen, vet man till slut varken ut eller in. Och det är förstås rimligt, eftersom det är en fullkomligt meningslös syssla att rangordna ord och bild. Alla sådana försök förtjänar att saboteras med en ironi.

Det finns dock en viss irriterande dragning åt konservativ kulturpessimism hos Lindgren, och en övervikt av ironierna har spetsen riktad mot litteraturens förfall. Särskilt det apokalyptiska slutet, där den legendariske antikvariatsbokhandlaren Bok-Viktors hela boksamling bränns på Uppsalas sopstation, medan förmannen använder sig av Goebbels ordvändningar från bokbränningen i Berlin 1933, när han leder arbetet. Det är en magnifikt skrämmande scen, men det är litet mer effekt än innehåll. Att berättaren här i sista stund lyckas rädda ett exemplar av Dorés bibel med bara bilder och ingen text ser ut som en seger för bilden i en skriftfientlig tid, men alla ironier har då sedan länge punkterat entydiga tolkningsmöjligheter.

Torgny Lindgrens kulturpessimism blir roligare, när han via en beskäftig prelat formulerar den så här:

"För den moderna tekniken är allting möjligt. Ingenting får skilja kyrkan från tekniken. De blinda ser, de döva hör, de lama reser sig upp och går. Att skriva böcker, det är i vår tid en bagatell, även för analfabeter."

Dorés bibel är naturligtvis inte en teoretiskt resonerande roman, sådana skriver inte Torgny Lindgren, utan ytterligare en berättelse av det slag som har sin grund och stadga i litterärt välkända trakter av Västerbotten. Notisskrivaren Manfred Marklund tampas med de små orden, medan hans fru lagar en himmelskt god maträtt, som läsare av Lindgrens förra roman lätt identifierar. Ättlingar till den urstarke Elis i Lillåberg kommer på besök, och alla Lindgren-läsare känner med välbehag igen sig både i miljön och inte minst i språket. Själva grundhistorien är litet tunn för sitt romanformat, men det är lätt att hos en författare som Torgny Lindgren överse med sådant som skulle ha irriterat svårt hos en språkligt mindre virtuos författare.

Dorés bibel är ändå en roman som först och främst gäckar ochstimulerar läsarens tankeverksamhet.

Roman

Lennart Bromander