Ljuset i lyrikens mörker II

"Havets ögon/ som ser/ Dig!" skriver Göran Sonnevi i Oceanen (Bonniers) som utkom i november. Det är svårt att värja sig, komma undan. Du läser mig, men glöm inte att boken, precis som havet, också ser dig. Läsaren och dikten existerar bara tillsammans. I läsögonblicket.

Det finns något som knyter ihop Sonnevi och flera andra politiska diktare (som jag också skrev om i min förra lyrikgenomgång, 30 september) och det är närheten till det personliga, nästan privata: "Jag känner min tunga styvna, ett horn, ett kön Det reser sig ett träd // Ännu en gång skjuter kanonerna rakt in i mörkret Hurpass stabilt är imperiet?" Dessa ständiga överklivningar från den lilla till den stora världen hos Sonnevi gör dikten minerad av osäkerhet. Men paradoxalt nog innebär det också en trygghet, ett diktjag, en riktig människa som håller en i handen, någon som är lika ond som jag, lika involverad, lika drabbad och drabbande.

Ur denna dubbelhet finns mängder poetisk energi att utvinna. Det är också det som gör att man känner igen Sonnevi i andras texter. Den som vill veta något mer om varför det är så kan med fördel läsa Marie Silkebergs briljanta Sonnevi-essä i hennes Avståndsmätning (Autor) som utkom nyligen.

Hos många yngre svenska diktare som Fredrik Nyberg, Marie Silkeberg, Pär Hansson, Johan Jönsson, Lars Mikael Raattamaa, Helena Eriksson, Johannes Anyuru ser jag Sonnevis inflytande. Och även i den norske poeten Lars Skinnebachs bländande skickliga I morgon finns systemen igen (Modernista). Det handlar dock aldrig om epigoneri. Skinnebach använder en metod, låter den utveckla sig till något nytt: "Vi åkte ut till Västerhavet hela familjen. Senare, på väg hem/ sov jag i baksätet och sömnen var en spann / med en sjöstjärna på botten. Är det bytet/ för våra parasitekonomier? En barnslig trygghet?"

Sonnevi har alltid varit en poet som går att knöla ner i väskan, klippa sönder, spilla fil och kaffe över, använda. Han är helt enkelt den andra poesiikonens, Tranströmers, motsats. Vilket tyvärr har lett till att Sonnevi precis som beatgenerationen imiteras av klåpare, som sedan ger ut egna böcker på egna förlag. Det är många som hoppas på att bli en ny Allen, Gregory, Lawrence eller Göran. De böckerna har jag valt bort. Jag har valt de egensinniga ur mikroförlagens utgivning:

Tomas Ekström skriver en ogarderad beatpoesi som inte saknar överraskningseffekter: "Kommunalrådet vinkar glatt / som guds läppar mot våra egna". Men Ekströms Bonusmaterial känns lika överflödigt som på de flesta dvd:er. (Natten är svart och full av troll och kanoner, Predi).

Pontus Lindh går en annan väg i Borrprover ur tystnaden (Alavas Förlag). Självständigt och (kanske alltför) nerhållet men med en underfundig humor gör han ett slags kartläggning, en bestämning av en plats, en människa, en tid: "blyertsstreck mullvadsgångar / och jag läser i vindsmörker: / gräv öster om / nära skulderbladets åder" Vackert!

Den nyligen bortgångne poeten och värmlänningen Gunnar Ehne kom häromdagen ut på Heidruns bokförlag. Bengt Berg har samlat opublicerade och andra dikter till den rustikt ladugårdsgrå och djupt politiska Natta va full å stjärner. Några rader ur dikten Vinternatt: "När teven delat ut /sitt nattfoder/till hungrande själar/slocknar fönstren /"/ Blott vägbelysningen /"/ speglar sig i skolans fönster /där kunskapens träd har dött / och barnens rop och skratt / endast kan höras av den lomhörde"

Jag fortsätter med böcker från Litteraturtjänst/Lindfors, Occident förlag, Carl Forsbergs bokförlag, Lind & Co, Ariel och finner naturligtvis en och annan god dikt men inte hela böcker att rekommendera.

Senast efterlyste jag Sonja Åkessons efterföljare och när jag slår upp den 600 sidor tjocka antologin Litauen diktar: Möte i gryningen. 26 samtida poeter (Tranan) känner jag igen en ton. De unga kvinnliga lyrikerna har en skön hård åkessonsk ironi, som hos Agne Zagrakalyte: "Den älskade klipper/ Tånaglarna över en kulturtidskrift".

En ton är alltid något i väntan på att Norstedts i vår ska ge ut Åkessons dikter i ett stort urval av Jenny Tunedal. Kanske gör den boken behovet av en ny Sonja lite, lite mindre" men saknaden efter henne som dog 1977 kommer alltid att finnas kvar.

Pelle Andersson