Hur får man sina döda att leva?

INGRID ELAM läser Magnus William-Olssons nya bok

helskärm

Hur skildrar man sina döda så att de blir levande för en främmande läsare? Det finns två huvudspår att följa. Antingen skalar författaren bort allt det som är specifikt och privat, för att komma in till skelettet, det som är lika för alla. Hamlet mediterar med dödskallen i sin hand över Yorrick, sin barndoms narr, men kraniet skulle lika gärna kunna vara någon annans, det som en gång var egenart är nu allmänmänsklig belägenhet.

Eller så gör författaren tvärtom, lyfter fram och överdriver personlighetsdrag och idiosynkrasier, gör original av alldagliga människor, slösar med färg och fantasi. De flesta berättare väljer det spåret, från Göran Tunström till Salman Rushdie.

Magnus William-Olsson tar en tredje väg när han frambesvärjer sina närmaste döda i prosasamlingen Spöken. Han undviker inte det privata, byter inte namn på de döda, men han väljer noggrant bland detaljerna, porträtten är extremt hårt beskurna, ibland är det bara en kroppsdel eller ett karaktärsdrag som syns. Så får också hela femton gestalter plats på sextio sidor.

En av dem är Magnus William-Olssons pappa Göran. Det är händerna som syns. Eller rättare: det är händerna som gör mannen. På två sidor tecknas fem situationer som alla avslöjar något om människan bakom dessa händer: en impulsiv, kanske något ofinkänslig man, aningen klumpig i sin ömhet. Eller, i nästa situation, osentimentalt tröstande. Vid ett annat tillfälle skall pappan, som är läkare, hitta på något att göra åt barnen som fått följa med till sjukhuset. Han kommer emot dem med två döda kaniner i sina starka nävar.

Så naglas en personlighet fast med några få tangentslag, men till sist återstår bara de allmänmänskliga sanningarna. Pappan är döende, sonen sitter hemma hos honom. Plötsligt kommer den sjuke ut ur sitt rum, naken med svullen mage, som ett barn i sömngångarålder. Pappan vänder sina handflator mot sonen och går sedan tillbaka till sitt rum. Sonen hade velat ta honom i sin famn, barnet har till slut blivit mannens fader.

Så förvandlas familjeporträttet till något alla kan känna igen, samtidigt som det förblir privat och hemlighetsfullt. Magnus William-Olsson hemsöks av sina döda, de är spöken för honom, för läsaren kan de bara vara associationsbilder, uppväckare av egna döda. Jag minns min mors händer när jag läser berättelsen om Göran, men jag känner inte igen, och förundras därför över berättarens behov av att efter faderns död ta makten över hans innersta, tro sig kunna veta något om hur han tänkte och kände.

För många människor förblir föräldrarna i grunden okända, men hos Magnus William-Olsson kan påståenden som "han hyste den ofta användbara men osanna föreställningen" eller "Göran trodde att" läsas som besvärjelser: till slut kan sonen definiera den far som han aldrig riktigt förstod medan denne levde.

Det slår mig att nästan alla porträtten i denna bok väcker ambivalenta känslor hos berättaren. Han känner skuld, lättnad, obehag, men sällan okomplicerad sorg vid minnet av de döda. Meningen med hans porträtt är kanske heller inte så mycket att levandegöra dessa döda för andra, utan snarare att göra berättaren synlig och begriplig, kanske främst för honom själv.

Möjligen är det ett sådant behov av självförståelse som förklarar varför berättelsen om faderns händer inleds med ett litet stycke som faller ur ramen rent stilistiskt. "Ett liksom utomjordiskt landskap med varma släta ytor, böljande former, belysta av olika ljus och ibland liksom illuminerade inifrån, som ett slags nattlyktor". Två "liksom" och ett "ett slags" inom en och samma mening, det väcker förvåning i en text som annars är så koncentrerad!

I Magnus William-Olssons senaste diktsamling Biografia ställs en fråga: "Hur nalkas man sin outbytbarhet och kunskapen om att man aldrig ska förstå sig själv och aldrig nå sig?" Den nya boken kan läsas som ett svar på den frågan. Den som vill förstå sig själv och sitt unika jag måste våga konfronteras med sina döda och, inte minst, sina känslor för dem. Så som Odysseus gör hos den Homeros Magnus William-Olsson har lärt så mycket av, enligt den essäbok han gav ut förra året.

Och så lästa blir två "liksom" i en mening tecken på att den som vill förstå sig själv måste hålla stort avstånd till det alltför välbekanta. Det är en sträng bok Magnus William-Olsson har skrivit, den stryker varken de döda eller det egna jaget medhårs.

Texter

Ingrid Elam