Ängckltan!

HANNA HALLGREN läser Katarina Frostensons lekande, levande texter

helskärm

Två svenska författare kan jag komma på i dessa Nobelpristider som vore priset värda: Birgitta Trotzig och Katarina Frostenson. Nu sitter bägge lyckligtvis i Svenska Akademien och löper nog endast liten risk (även om historien visat, att inte ens ledamöterna är immuna) att tilldelas detta pris, om vilket litteraturkritikern Klara Johanson redan på sin tid deklarerade: "Pengarna ville jag nog ha men skammen skulle jag inte överleva."

Katarina Frostenson har (sedan debuten 1978) ett STORT författarskap bakom sig, över 20 titlar bestående av diktsamlingar, pjäser och operalibretton. Men det riktigt STORA med Frostenson är att hennes texter i bästa möjliga mening är lekande levande. Ännu och mer och mer. Och trasiga och äckliga och river. I den nya diktsamlingen Karkas (vilket betyder: "skrov, underbyggnad, stomme" eller "överspunnen metalltråd till hattstommar" med mera!) möter skitigheten, trasigheten, den nördiga språkhumorn (till exempel "suggan suggestionen" eller ordet "ängckltan") läsaren. Här är också vackert, men aldrig bara vackert eller eteriskt, för blod rusar till:

"- tänj mig tills jag brister, in i stora kroppspulsskriket - / och tar denne i handen sprängs vi / driver i ett köttmoln över staden"

Ibland när jag funderat över "Frostensons lyrik" (redan detta är ett begrepp), har jag tänkt att dikterna just löper det eteriskas eller immateriellas risk. Att händerna sträcks mot himlen och bevaras där, vida rena. Ett molnvitt och kristalliskt vackert språk. Men, tänker jag nu: detta är inte sant. Detta rör inte dikterna i Karkas. Visserligen är dessa dikter så långt ifrån någon svensk socialrealism man kan komma (skurhinkar, knäckebröd, kaffetermosar, kalsonger), men ligger ändå i en annan tradition av - för att hänvisa till Simone de Beauvoir - radikal immanens. En fransk texttradition, skulle jag tro (och också mot bakgrund av att Frostenson levt i Frankrike), i vilken författare och filosofer som Maurice Merleau-Ponty, Hélène Cixous, Monique Wittig och Luce Irigaray ständigt förhållit sig (råd)bråkande till relationerna mellan skriften-kroppen-köttet-språket. Alltid på denna sidan av himlen. Och alltid som i någon mening oborstade förlorare. Det är denna skitighet och sorgsenhet, över att vara både själens, kroppens och språkets fånge, som jag tycker Frostensons lyrik uttrycker:

"ljudet av det jag som spränger kroppen ord / av kött är allt jag velat det är jag som talar gå min linje / lindad avsliten det dova lätet jag / är inte ordet jag är ordets riktning"

Det är inga söta satser, direkt. Man kan nästan få för sig, att dikternas gladaste anrop rör andra texter och andra diktare. Anna Rydstedt, Osip Mandelstam, Paul Celan för att nämna några. När text ropar till text, i det stora gungande nätet. Att tala till ord som hört en, till texter som kunnat läsa ens liv och o-liv (stilla lycka här). Och så tror jag, att det faktiskt finns ett pågående skriftprat med Birgitta Trotzig, som nog måste sägas vara Sveriges främsta (svenskfranska) köttmolnsdiktare, både hitom och ditom himlen.

Karkas består av fem sviter musik och larm. När jag läste, tänkte jag: det är nästan som fem böcker i en (ja, det är bättre bättre än Kinderegg). Sviterna är större än helheten, större än sin metalltrådsstomme, större än verket. Elefantiskt och ängckligt fräter språket ansikten ur världen.

Lyrik

Hanna Hallgren