Framsprungna romaner

Varför skriver vi? Varför läser vi? I Joyce Carol Oates korta, resonerande essäbok En författares övertygelser får bara de rena seriösa skälen plats. För henne själv var skolbiblioteket avgörande. I byskolan i Niagara County - en fristad och motvikt till den ”kaotiska råhet” som rådde i tillvaron utanför hittade hon som åttaåring bland annat Lewis Carrols Alice i Underlandet och Spegellandet. Hon förälskade sig i den äventyrliga Alice, i nonsensdikterna, i det upproriska, lekfulla och morbida: ser inte världen ut just så?

Joyce Carol Oates som är känd som sanslöst produktiv tycks inte se författandet som ett förnuftigt eller intellektuellt arbete utan mer som en djup drift att skapa metaforer och fiktiva världar, en besatthet som innebär utforskande, överträdelse. Hon är viss om att det finns något som förenar skrivande och rörelse, geografisk rastlöshet. En märklig sak i sammanhanget är hur mycket springandet betytt för hennes eget skapande. Under långa joggingturer kommer berättelserna till henne ”som vålnader”. Hon tycks bokstavligt ha sprungit fram alla sina fyrtio romaner. En mil om dagen! Eftermiddagarna ägnar hon åt att skriva ner allt ”från minnet”, rensa, sovra; det mödosamma ”hantverket”. Hon tycks ha direktkontakt med en slags omedveten rik fantasiström, ett inre Niagara Falls. Ändå skriver hon aldrig om sitt eget liv. Det är förutom skrivandet rutinartat och ”genomskinligt som ett glas vatten”.

En författares övertygelser är lite som en minikurs i litteraturkunskap för den som oundvikligen dras mot den andra, ”förtäljda” världen. Hon hymlar inte med att det är svårt att skapa något av värde. Det translikt utmattande arbetet och alla omskrivningarna av romanen Blonde tog nästan kål på henne, det erkänner hon utan förbehåll. Just denna rättframma ödmjukhet inför ”kallet” imponerar på mig. Som om hon vore ett medium. Men för vem, för vad?

”Skriv så att hjärtat blöder”, manar hon alla unga författarbegåvningar.

”Skäms aldrig för ditt ämne eller för ditt lidelsefulla intresse för det.

Din förbjudna lidelse är antagligen det som driver dig att skriva.”

Essä

Pia Bergström