Friheten att få säga ”knulla”

INGA-LINA LINDQVIST om en klassfråga

Yttrandefrihet är en klassfråga.

För överklassen – frihet att få säga ”knulla” var som helst.

För arbetarklassen – rätten till tak över huvudet, mat på bordet, skolor för barnen, bra sjukvård.

Tystade röster är en antologi utgiven av bokförlaget Tranan under redaktion av Petter Ljunggren. Boken presenteras på förlagets hemsida som ett ”icke-vinstdrivande projekt” vars eventuella överskott ”kommer att gå till en fond för yttrandefrihet”.

Antologin består av många olika sorters texter. Grunden är de tidningsartiklar, bloggavsnitt eller romanutdrag som lett till att deras upphovsmän blivit tystade av fängelsedomar, utvisning, tortyr, yrkesförbud eller censur i det ständigt pågående kriget mot det fria ordet.

Sedan finns det kommenterande texter, som ger grundtexterna bakgrund eller förklaring, och återblickar på yttrandefrihetens historia i Sverige.

Bildmaterialet är rikt och spännande.

När jag läst färdigt tänker jag på den scen i Bulgakovs roman Mästaren och Margarita där en välmående västturist handlar lax och förhör sig om fiskens kvalitet.

”Jag tycka om bra, tycka inte om dåligt, sade utlänningen strängt.”

Tystade röster problematiserar ingenstans att yttrandefrihet är ”bra”. Den ska man bara tycka om. Det både lyfter och sänker projektet.

På ett sätt är det självklart att yttrandefriheten har ett absolut värde för antologins medverkande. De väljer ju att riskera sin frihet och sina liv för den. Men på ett annat sätt lamslås budskapet av att rikta sig till de redan övertygade. Till syvende och sist kan det då räcka med att jag köper boken, skänker därigenom en slant till välgörande ändamål – och låter bli att läsa den.

På ett enda ställe vågar boken sticka ut hakan. Det är när René Vazquez Diaz i en kommenterande text anklagar Reportrar utan gränser, en av organisationerna bakom Tystade röster, för att ta emot pengar från USA, pengar öronmärkta för Castro-fientlig propaganda. Där skulle diskussionen kunna bli intressant istället för förutsägbar. Föras upp på principnivå.

Tyvärr vilar det något lamt över antologin. Det är lika synd om alla. En iransk kvinnorättsaktivist häktas för att ha deltagit i en internationell konferens. En polsk konstnär åtalas för en installation som kanske häcklar det kristna korset. En svensk reportervikarie får inte skriva om ett kommunalråd som hon misstänker för korruption. Attityden är naiv och hjälplöst storögd.

Yttrandefriheten hamnar under någon sorts vemodets raster och framställs som värnlös, skör, i stort behov av beskydd. Men yttrandefriheten ska inte fridlysas!

Den är inte en utrotningshotad fågelart – den är ett verktyg.

Men vad ska vi använda yttrandefriheten till? Spreja snoppar på krucifix? Påverka Migrationsverket så att de politiskt förföljda kan få fristad i Sverige av politiska skäl och inte därför att de försökt ta livet av sig med tabletter? Sprida kunskap om att malaria är det största hotet mot barnens hälsa i tredje världen?

Tystade röster kan i bästa fall bli starten på en ny diskussion om yttrandefriheten.

Samhälle

Inga-Lina Lindqvist (kultur@aftonbladet.se)