”Jag skrev en kvart om dagen”

Zbigniew Kuklarz roman blev klar på fyra månader

I Polen är han svensk.

I Sverige är han andra generationens invandrare.

Nu kommer Zbigniew Kuklarz ut med en roman som berättar hur det är att växa upp mellan två kulturer.

- I dag ser jag min bakgrund som en styrka. Det är ju blandningen som är grejen, säger han.

Romanen som kommer ut i sommar heter "Hjälp jag heter Zbigniew" och är en humoristisk och burlesk berättelse som utspelar sig i en Stockholmsförort.

Allt börjar med att hela polska släkten samlas till 40-årskalas.

Firandet följer samma ritualer som i Polen. Mycket vodka, mat och sång. Nubbarna flödar. Stämningsfulla sånger från hemlandet ekar där i radhuset och får ögon att tåras av nostalgi och längtan.

Och mitt i festen som blir allt mer uppsluppen och galen, för att slutligen helt spåra ur, sitter bokens huvudperson och berättare, lillebror Zbigniew, som är den mest svenska av dem alla.

- Festen är min systers 40-årsfest. Förebilderna till personerna i berättelsen finns på riktigt. Till viss del är det alltså en självbiografisk roman.

Jag vill skydda min familj

- Därför valde jag att ge ut boken under pseudonym och ändra namnen på dem som finns med. Inte för att skydda mig själv. Vill man ta reda på vem jag är så går det naturligtvis. Men jag vill inte hänga ut någon av de andra.

Zbigniew Kuklarz heter alltså inte exakt Kuklarz i efternamn, men ett av hans förnamn är Zbigniew, "som den legendariske polske fotbollsspelaren Zbigniew Boniek". Det riktiga efternamnet lockar liksom pseudonymen svenskar till snuskiga skämt.

- På min arbetsplats räcker det att skriva "kuk" som mottagare när man ska skicka mig ett mejl.

Det är framför allt utvikningarna från ramberättelsen som gör romanen så underhållande.

Mitt namn var besvärande

Mycket träffsäkert och med en stor portion humor skildras hur det är att växa upp i Sverige som andra generationens polack.

Allt bygger på egna erfarenheter.

- Under hela min ungdom sökte jag förgäves en identitet. Visste inte riktigt var jag hörde hemma.

- När jag var i Polen hos släktingar kände jag mig svensk, när jag var i Sverige kunde jag känna mig som en polack. Jag skämdes samtidigt över att ha ett namn ingen kunde uttala. Att ha föräldrar som bröt och talade dålig svenska. Att inte vara "riktigt" svensk.

Och han hatade hemspråksundervisningen.

- Att tvingas lämna de andra i klassen för att gå till hemspråksundervisningen var förskräckligt. Jag avskydde det.

Det är mitt i sommaren i radhusområdet där Zbigniew numera lever ett vanligt "medelsvenssonliv" med sin familj.

Samtidigt som han serverar starkt och gott espresso-kaffe berättar Zbigniew att han som överlevnadsstrategi och för att kompensera sin rotlöshet nog blivit mer svensk än de flesta.

Förutom när det är landskamp i fotboll förstås, då hejar han på Polen, landet hans föräldrar en gång lämnade.

-I dag ser jag min bakgrund som en styrka. Det är ju blandningen som är grejen.

-Men om jag ser tillbaka så har jag tidigare alltid haft en känsla av att jag måste bevisa att jag verkligen är riktigt svensk och kan tala riktig svenska. Det var nog för att bearbeta någon sorts komplex som jag utbildade mig till svensklärare till exempel.

En roman fanns inom mig

Egentligen var det en slump att Zbigniew till slut skrev sin roman. Det började med att han berättade för sin massör om en galen 40-årsfest han precis varit med om. "Du borde skriva ner det", sa massören.

- Så jag började skriva.

Han upptäckte snart att han hade en roman inom sig som bara väntade på att bli förlöst. Han skrev koncentrerat varje morgon mellan klockan 08.45 och 09.00. Utan att analysera och ändra som han gör med texterna på jobbet.

Efter fyra månader var han klar. Han ägnade därefter ytterligare två månader åt att korrigera innan han skickade iväg sitt manus.

Varje år får Albert Bonniers förlag ta emot tusentals manus från förhoppningsfulla med författardrömmar. Nästan alla blir refuserade.

Zbigniew är höstens intressantaste debutant.

Är det svårt att komma in i Sverige som invandrare?

- Nej, egentligen är det nog inte det. I alla fall inte för mig. Men man måste själv välja om man vill lämna känslan av utanförskap.

- Att komma in i ett samhälle är som att komma till en fest. Antingen är man med och minglar. Eller så gömmer man sig på toaletten utan att vilja delta.

Fakta: Zbigniew Kuklarz

3 svar från Zbigniew Kuklarz

Zbigniew Kuklarz boktips till

Thomas Gustafsson