Gräv där du står

PELLE ANDERSSON fascineras av Helena Erikssons nya bok

helskärm

"Varför måste den vara vacker?" skriver Helena Eriksson i början av sin nya diktsamling strata. Mitt omedelbara svar är: Dikten måste ingenting, det är dess förbannelse och dess styrka. I Helena Erikssons författarskap är detta i högsta grad en levande sanning.

Från och med diktsamlingen Mark (1996) har hon förflyttat sig mellan en stor mängd språkliga nivåer - orden som ord, orden som byggstenar, orden som grus i ett språkmaskineri på högvarv och lågvarv, ord som kommunikationsbristens själva bevis. I strata grips läsaren omedelbart av den antydda berättelsen om kvinnan - kanske en fantasi, kanske en tavla, kanske en närstående.

Helena Erikssons diktsamlingar påminner om ett slags utgrävningar. I översta skiktet finner jag bilden av kvinnan, sedan mörker och brist - en kamp med otillräckligheten - förmågan att skriva, språkets inexakthet"

Eller, för att tala med Eriksson:

"Min kropp har börjat avge mörker"

eller

"mörknandet ligger kvar

stickande tystnad nej tal

stiger blir kvar"

Djupare ner hittar jag "större" historier - den om betydelsen av det självbiografiska i lyriken eller om vad fiktionen och prosan kan tillföra poesin. Men den kanske viktigaste poesiteoretiska frågan för Eriksson är arbetsmetoden: "sättet att arbeta håller sig inom ramarna/sättet att arbeta anger ramarna". Av denna uppräkning kan man lätt få för sig att detta är knastertorr poesi för litteraturvetare. Men så är inte fallet, här finns en djup medmänsklighet, en vilja till möte och beröring. Dikten har i sin sprängda form liksom sträckt sig ut ur boksidorna och lyckats bevisa att det enda en dikt egentligen behöver är läsaren - utan läsare ingen dikt.

Därför är kvinnan, Elisabet I, så avgörande. Som en historisk figur är hon för oss en verklig person - men också bilden av en person: här glider just fiktionen och verkligheten samman. I beskrivandet av bilden blir också läsaren varse hur yttre attribut (kläder, smycken, frisyrer) också kan fungera som ett slags språk. Men inte bara det, det strama hos Elisabet I blir också en metafor för det strama i Erikssons poesi. Drottningen kunde med sin fjäderpenna bestämma över liv och död. Ordets makt på sin absoluta höjd. Det är fascinerande att se hur Eriksson lyckas få ihop alla skikt, alla nivåer i bilden av tavlan av Elisabet I.

Jag får gräva vidare i strata. Precis som i hennes tidigare fem böcker. De upphör aldrig.

Lyrik

Pelle Andersson