Svårigheten att se döden som en gåva

Arne Johnsson läser en diktsamling om överlevandets svåra konst

helskärm

”Var dag uppfinns våra liv;/en hittills ny kombination av känt och okänt/uppstår kanske idag -/det avhänger av vad som faller oss in/faller i oss, famnar oss med minnesdjup blick,/när vi söker en ingång till något,/som är frihet för själen -/och inte tål annan begränsning än den vida himlen.”

Slutraderna i titeldikten i Pia Tafdrups diktsamling Valarna i Paris (ellerströms, i översättning av Sven Christer Swahn), är rader som samlar upp såväl denna bok som mycket av hennes författarskap.

Pia Tafdrup är en av Danmarks mest framstående samtida poeter med ett stort antal diktsamlingar bakom sig. De mest bekanta böckerna här i Sverige är diktsamlingen Drottningporten (1998 i Danmark, 2000 i Sverige) för vilken hon belönades med Nordiska Rådets litteraturpris år 1998, och poetiken Över vattnet går jag (1991 i Danmark, 1997 i Sverige). På svenska finns också ett urval dikter, Dagen ditt ljus, dikter 1981-1994 (1995) i tolkning av Marie Silkeberg och Magnus William-Olsson. I våras gav hon ut romanen Hengivelsen.

Valarna i Paris? Vad är det för en titel? Den som talar i dikten berättar en dröm. I drömmen vältrar sig djuren på alla kanter och kvinnans ”enda räddning i det upprörda havet/var att gripa om deras stjärtar som var så hala/att händerna slant, samma stund som valarna vältrade bort/eller slog så hårt med stjärten att jag kastades lång väg,/men varje gång sam jag tillbaka, grep tag igen/och höll mig på så sätt vid liv natten igenom”.

Kvinnan i dikten, ”jag”, drömmer en dröm om överlevnadens konst, konsten att komma tillbaka, att aldrig någonsin släppa taget om tanken på att hålla sig fast vid det stora liv som vältrar sig omkring . Något längre fram i dikten iakttar jaget en annan kvinna som rör sig i en evig kretsgång, en livets cirkel.

I Drottningporten följde Pia Tafdrup vattnets olika former som sinnebild för livets flöde. Här återkommer bilderna och motiven som bärare av dess inre berättelse. De syns tydligt eller skymtar likt varelsers skuggor, i sinnligheten, i blickarna på omvärlden, i reflektionerna och svaren på Derrida, i minnena. Den kompositionsprincip som ligger närmast för Valarna i Paris är Walter Benjamins Passagearbetet och parispassagerna så som de uppträder i tanken, de gångar, korridorer, arkader som förband/förbinder olika delar av staden med varann och gör en vandring genom Paris till ett ständigt förvandlingsnummer för själen.

Pia Tafdrup talar om att möta livets och dödens krav. Dödens på avslutning, upphörande, livets på att ständigt vara närvarande i kropp och minne. I dikten Vilken timma, vilken minut? skriver hon: ”Svårt är det att se döden/som en gåva,/när jag vill kasta papperslappen/med namn och adress till en vän/som har dött,/för att jag ska påminna mig/om att inte skicka fler brev, ringa fler samtal/men ändå inte avstå från samtal i drömmar .../Ska jag då spara den nötta lappen/eller minnas innehållet?/Det är tyst/i skuggan .../Jag avfolkar adressen han skrev till mig/- men varför?”

Hon sammanför det mest vardagliga och nästan glömda i våra beteenden med starkt rituella och meningsbärande handlingar som - trots att de också tillhör vardagen - gränsar till de mytologiska och religiösa riter vilka bär tankarna om våra liv. Hennes språk är rytmiskt och, när det läses högt, likt sång, som att det återför poesin till ett musikaliskt ursprung.

Sven Christer Swahns tolkningar ligger nära originalet och både han och förlaget gör en stor insats som ger ut Pia Tafdrup på svenska.

Dikter

Pia Tafdrup

Valarna i Paris

Arne Johnsson