... och här är ett land, en tid

Det är den där hesa, genomträngande rösten som får folk att stanna till längs en av motorvägarna på bokmässan i Göteborg. En stor skara samlas snabbt framför en monter. Ärrade gamla kulturskribenter ler litet lyckligt över att en poet så spontant tycks dra folk, men när poeten ropar att han föraktar detta land av svennar, bönder och töntar, ser deras leenden litet väl införstådda ut: dikten uppslukas av den repressiva toleransen. Andra i publiken ser dock faktiskt upprörda ut; en kvinna skakar på huvudet, börjar gå därifrån när hon hör diktens fråga slungas ut: "om ni undrar varför jag dumförklarar er / förkastar er som mindre värda""

Daniel Boyacioglu kan sina dikter utantill. När han läser har han båda armarna fria och ansiktet är avläsbart och oskyddat för publiken. Hela mitt vuxna liv har jag sett poeter - också mig själv - stå närsynt hopkrupna över sina böcker under uppläsningar. Ytterst få poeter kan numera sina dikter utantill. Boyacioglu kan sorteras in i begreppet estradpoet; för många känns det tryggt, för då blir han inget problem i den etablerade poesin - han oskadliggörs.

Men tänk om han inte alls är någon estradpoet och ännu mindre någon så kallad förortspoet - fast han är uppvuxen i Norsborg - utan just bara en universell poet? Bara det att han råkar sälja ungefär 200 gånger så mycket som de vanliga poeterna. När jag litet senare på bokmässan sitter i ett seminarium med honom talar han om poetrollen som ett hårt arbete; däri ingår inte minst att kunna dikterna utantill. Med ens framstår han som en utlöpare av typisk svensk arbetarlitteratur. Där finns den anti-litterära energin (dikter får inte låta som litteratur) och där finns revanschismen (som bankat hos författare från Jan Fridegård till Ulf Lundell): "Mamma här ta ditt självförtroende/ tillbaka du ska få/all poesi du pallar /"ingen ska mera / lägga sin hand på er / jag är stor nu ni ska få / all poesi ni pallar". Hos Boya-cioglu finns dessutom en förtvivlad ensamhet, som kommer ur det faktum att han, trots att han brukar testa sina dikter på släkten, är ensam med sitt skrivande.

Boyacioglus förra diktsamling, Istället för hiphop, fick knappast några recensioner alls på kultursidorna. Denna oförrätt hämnas han en smula genom att skriva en dikt om den meningslösa prenumeration på Dagens Nyheter som han tog när boken kom ut, i hopp om att där skulle stå något. När han nu kommer med samlingen gråter aldrig samma tårar två gånger är det långt mer av en genomarbetad diktbok. Rimmandet har avtagit, dikterna vilar tyngre på de vita - för övrigt onumrerade - boksidorna. Plötsligt bryter sig dikter fram som jag tror att Elmer Diktonius skulle ha gillat:

"en ung mamma / bär sitt barn

och står på egna ben / som jag och min mor / och dikten på alla fyra / billig halsduk / billiga skor, billig vagn / blåa ögon / böcker är dyra / biljettremsan höll på att trilla ur vagnen / förankrat i havsbotten / förhöjt i rymd / vilken nöd skall dikten lida?"

Diktonius skrev dikter som lät som upprörda, ibland stillnande stråkkvartetter, och även hos Boyacioglu finns den där rika poly-rytmiska dansen. Naturligtvis hörs det allra bäst när han läser sina dikter - en cd-skiva medföljer - men också på boksidan märks det numera. Boyacioglu är en växande poet. Att läsa hans bok är att tränga sig fram genom en folksamling, ett land, en tid.

Tiden

Lyrik

Göran Greider