En rättvis betraktelse

Pelle Andersson läser Göran Palms vintersaga

När Göran Palm gav ut sitt första band i sin Sverige En vintersaga var jag femton år och hade precis börjat skriva. När nu sista bandet kommer ut är jag trettiosex och har två barn och sambo. Och Palm har skrivit sammanlagt fjortonhundra sidor välljudande blankvers.

Palm började skriva detta gigantiska epos som en ren motståndshandling - mot det politiska systemskifte som Sverige sedan dess genomgått till fullo. Men det var också ett försök att skriva på ett annat sätt än vad som på 1980-talet var brukligt.

Han var förvisso orättvis och onödigt bitter när han i första boken beskrev hur svårt det var att skriva "politisk dikt" i mitten av 1980-talet och hur motarbetad han var. Palm blev inte förföljd som Folke Fridell och andra och hans böcker har faktiskt givits ut. Problemet är att Palm har skrivit om ämnen - Sverige norr om Gävle, Smålands djupa skogar och klasskampens historia - som inte stått högt i kurs i det mediala samtalet. Han har visserligen mötts av tystnad men till skillnad från de människor han skriver om har han inte behövt utstå etablissemangets öppna hån.

Inte minst efter EMU-valet märktes det: idioterna på landsbygden ska hålla käft om de inte kan visa upp någon turistattraktion som "vi andra" vill åka och titta på under semestern - ishotellet i Jukkasjärvi, Gotlands raukar eller några glada samer på slädar på den marknad som just nu pågår i Jokkmokk.

Det finns motsättningar i landet och hos Palm är det tydligt att dessa, i första hand, handlar om klass, inte geografi.

Han skriver:

"Det gamla klassamhället finns dock kvar, / grundmurat som det var i denna stor- / godstäta bygd långt innan Sören Gyll, / Lars Ramqvist och Anitra Steen fann var / sitt skattefria pensionärshem här / i nejden/"/"

Palm gör det ibland lätt för sig. Han tror allt ordnar sig om vi förstår hur bra det småskaliga är. Om vi bara återvänder så ordnar det sig - men det skrämmande är att det ligger något i det. Utrymmet för individualiteten var, trots fattigdom och elände, ibland större förr.

I dag måste vi förstärka de individuella och kollektiva projekten mitt i det skyddsnät som bara en stat kan bygga och hålla i gång, speciellt när EU reser sig som ett slott över länder och klasser. Frågorna måste se ut så här: Hur kan vi bygga ett bålverk mot kapitalismen på internationell nivå och samtidigt låta folk bo kvar i Norrlands inland där inte ens stambanan längre går? Hur kan man vara både provinsiell och internationalist?

Palm ställer inte sådana frågor, men han lyckas provocera fram dem genom sitt envetna ställningstagande för landsbygden, det nationella och provinsiella - och det är verkligen en provokation! Begrepp som "det svenska" eller "patriot" tycker jag, till skillnad från Palm, att vi kan lämna på historiens sophög, men tankarna kring det individuella är likafullt avgörande.

Det är få poeter som i dag använder dikten till reportage och krönikor, till nedtecknandet av vårt kollektiva minne - med lysande undantag som Åsa Maria Kraft, Lars Mikael Raattamaa, Lukas Moodysson, Kristian Lundberg, Bob Hansson eller Göran Greider - men det är sällan det blir så avskalat och direkt som hos Palm. Han lyckas också genom sitt öppna tilltal göra det undertiteln skvallrar om - Vintern blir vår. Den blir min, vår - allas.

Han är ingen agitator, ingen journalist - mer ett slags trubadur i ordets ursprungliga bemärkelse, han levandegör vår samtid och historia utan rädsla för att vara gammaldags, han har förlikat sig, han är gammal. Projektet han förespråkar är gammalt - men fortfarande levande och sparkande, som ett foster.

Och han föder det gång på gång.

Palm återkommer till platser, tankar och problemställningar likt en halvblind hund - han känner igen sig, han vet vad han måste göra, kanske lyser ett ensamt tomtebloss upp tillvaron " men mest är mörker.

Inte hopplöst dock. Palm har under två decennier tänt de där blossen och ibland vaknar den där friska brisen och det är lite lättare att andas, att leva - Porto Alegre, Attac, Naomi Klein, Vandana Shiva, Arundhati Roy, Multitude, Michael Moore " något händer, det finns ett motstånd och klassbegreppet gör det lättare att se.

Palm skriver:

"/"/Bäst / har Padjelanta högslätt hållit stånd / mot den moderna tidens krassa krav. / Här hittar man den punkt där man / är längre bort från närmsta väg, fem mil, / än någon annanstans i detta land."

Här gör skolläraren, trubaduren och visionären gemensam sak. Jag lär mig något, jag ser något som jag aldrig sett förut, jag känner en frihet jag inte känt, vidder som aldrig tar slut. Inte igenkännande eller bekräftelse - utan dess raka motsats.

Det är stort.

Det är en saga. Om vintern.

Pelle Andersson