Det här är nytt!

GÖRAN GREIDER läser en dokudiktare och en universell poet

helskärm

Expansiva krafter är uppenbarligen i arbete, till och med i poesin. För några år sedan gav Lukas Moodysson ut långdikten vad gör jag här - en enda vinande text - och förra året kom Ulf Lundell med Frukost på en främmande planet, som också fick stenarna att flyga genom alldaglighetens väldiga glashallar. Fördomsfritt och kärleksfullt sög bägge böckerna upp realiteter.

När sedan poeten Bob Hansson en dag sätter sig på ett kafé och har med sig Moodyssons diktsamling blir han så inspirerad att det börjar rycka i hans hand; han vill absolut skriva något likadant och så påbörjar han en nittiosidig dikt som heter här är vi:

"ett reportage

en sång

en jävla massa presens"

Dokudikt kallar han det. Det är träffande och kanske har Hansson därmed faktiskt gett namn åt en ny genre, där de ovan nämnda författarna redan gett sina bidrag. Allt som står i denna dokudikt är sant, bedyrar Hansson och berättar sedan dag för dag, ibland minut för minut, vad som händer i hans liv och i världen. I jämförelse med Moodyssons mer febriga weltschmerz är Hansson mer episkt lunkande och han har heller inte samma förmåga att gå in och ut ur människor som Moodysson. Å andra sidan blir den fysiska närvarokänslan större i Hanssons dikt, när han rör sig i Stockholms innerstad och i den svenska landsorten, gråtmilt grubblande över sin sexuella förmåga och världens orättvisor, och bygger vidare på den goda antiamerikanismen.

Är detta bra? En poäng med Hanssons långdikt är att den fortsätter det hälsosamma nedbrytandet av poesins hierarkier, de som oavbrutet byggs till exempel varje gång Tomas Tranströmer eller Katarina Frostenson recenseras utan ett enda missljud från någon oliktänkande. I den här dikten eftersträvas inte den täthet och koncentration - kristalliska rader som kan citeras eller sättas i dödsannonser - som oftast utgör den måttstock som kritikerna håller sig med. Ur alldaglighetens enorma innanhav höjer sig över ytan egentligen bara ibland hans eget namn, vars kändisstatus han utnyttjar på ett bra sätt:

"en gång blev jag jagad av några män/ i hultsfred som ville slå mig/ de trodde att jag var bob hansson/ när de fick reda på att jag inte var det/ lät de mig vara"

Två gånger läste jag denna dokudikt (som också kommer på cd med musik till). Inte heller andra gången var det som att se ett gammalt avsnitt av Farmen. Så min känsla blir: något nytt har uppstått. Det har charm, det är vidöppet och den som vill kan skriva vidare på dokudikten: gå in på www.hararvi.se

Ruin

Lyrik

Göran Greider