Det här är bara för mycket

Jenny Tunedal läser Joseph O'Connors irländska Berättelse

Havets stjärna är en ganska underlig bok, post-och pre-modern samtidigt. Den vill liksom vara allt – historisk roman, kriminalroman, kärleksroman, metaroman, allegori, pastisch, äventyrsroman, politisk pamflett. O´Connor berättar måleriskt, sentimentalt, medryckande om några stackars passagerare, förtryckare och förtryckta, ombord på ett skepp som går från svältens Irland mot hoppfullhetens Amerika. Deras gemensamma nämnare är att de är fast, både på skeppet och i ett stenhårt klassamhälle.

Kring dem vimlar det av grepp. O´Connor pryder sin roman med kopparstick, nidteckningar, utdrag ur historiska texter och kapitelrubriker som är en sorts pastischer på gamla romaner. Han låter en av gestalterna vara upphovsman både till Dickens roman Oliver Twist och en av de mest välkända och älskade irländska upprorssångerna. Och slänger in en mordgåta. Belamradheten är bokens intressantaste drag. Det är för mycket av allt och det slutar inte. Att läsa Havets stjärna känns lite som att bli överkörd av en atlantångare.

O'Connor verkar övertygad om Romanens kraft, om att en stor och god berättelse kan göra människorna godare och större. Hans Ärende är att skriva Den Irländska Berättelsen, om det största traumat i landets historia, att upprätta en postkolonial nations stolthet och visa att världen är lika orättvis än i dag. Det är inget fel på det, men det funkar inte.

Roman

Joseph O´Connor

HAVETS STJÄRNA

Jenny Tunedal