Ekelund ut ur garderoben

MAGNUS RINGGREN läser om hur trauman blir konst

Carl-Johan Malmbergs artiklar i ”Sår i myt, kult, bild och dikt” ligger förstås långt ifrån medicinhistorien. De har drag av vetenskapliga uppsatser, men de gör ofta nog de oväntade kast och kopplingar som förvandlar dem till essäer. Detta gäller särskilt det inledande collaget av kulturhistoriska och estetiska notiser med halsbrytande klipp. Annars är det ju ett problem för de flesta svenska författare som kallar sig essäister - de håller sig halsstarrigt till ämnet.

I den nya boken sysslar han med alla de trauman som förvandlas till konst hos några stora författare från Sapfo till Ekelund. Konstnärer och musiker finns också med som Caravaggio och Mahler. Såret är sällan konkret utan består i förlust, svartsjuka, övergivenhet, outsiderskap. Den kristna sårmystiken finns närvarande men borde kanske fått större plats i essäerna. Olika traumateorier, främst Freuds, finns i bakgrunden, men det blir inget psykoanalytiskt testuggande som så ofta annars i den här sortens postmoderna konstanalyser.

Ett huvudtema blir, utan egentlig avsikt men ändå självfallet och effektivt, de sociala och existentiella stigman av mångfaldiga slag som homosexuella utsatts för genom historien. Carl-Johan Malmberg visar hur en lesbisk svartsjuketriangel gestaltas i själva urtexten för den västerländska kärlekslyriken - den Sapfodikt som i Jesper Svenbros tolkning börjar "Plötsligt framstår han som en gudars like". Äntligen kan alla bortförklaringar och retuscheringar lyftas undan från sådana texter. Här och på många andra punkter är han med och skriver den homosexualitetens historia som ännu bara börjat antydas.

Vilhelm Ekelund hatade posören och bekännaren Oscar Wilde som han ansåg gå i publikens ledband. Ändå fanns starka beröringspunkter mellan dem - homosexualiteten, fängelsedomarna, utstötningen. Det är kanske just därför det slår gnistor om deras litterära relation. Wilde passar Malmbergs analytiska förmåga väl - och den avslutande Ekelundsstudien är magnifik. Det blir ofta akademiskt svammel kring denne bortvände bitvarg till klassiker, men här råder klarhet och intelligens. Här hymlas inte heller med obehagligheterna - varken Ekelunds homosexualitet eller hans antisemitiska eller misogyna uttalanden smusslas undan.

Vari Ekelunds känsla av förlust egentligen bottnade vet vi väl knappast. Han bekände aldrig, som Wilde. Det finns ett ljusskimrande men förlorat "då" hos honom som kontrasteras mot ett tröstlöst "nu". Han är den antimoderne modernisten. Kanske är den erotiskt färgade gossegestalten hos honom en bild av den egna förlorade barndomen. Hans Eros är "kärlek vid sista ögonkastet", den elegiska tillbakablicken mot en förlorad idealgestalt. När han överger sin erotiskt färgade lyrik vecklas i stället den fantastiska aforistiken ut, ett av de mera originella bidragen till litteraturhistorien som framkommit i Sverige. Ur avståelsen och avskedet, ur ett sår som inte läks men som hålls öppet, skapas nya textvärldar.

Man kan bara undra hur människor utan tillgång till estetiska uttryck hanterar sina trauman. Men om detta säger textälskaren Carl-Johan Malmberg förstås nästan ingenting.

Essäer

Magnus Ringgren