Han vänder och vinner

GUNDER ANDERSSON läser Kjell Erikssons bästa - hittills

helskärm

I sin nya detektivroman Mannen från bergen, Uppsalabaserad som de tidigare, har Kjell

Eriksson vänt på berättarperspektivet. Som läsare vet man från början betydligt mer om både dödsfall och därmed förknippade omständigheter än Ann Lindell och hennes kolleger vid Uppsalapolisen. Det är en effektiv berättarmodell när man, vilket jag antar är Kjell Erikssons ärende, vill berätta om de bakomliggande mekanismerna till en viss sorts kriminalitet. I detta fall det knarkflöde som kommer från tredje världen och landar i gatuledet i en mellanstor svensk stad.

Han tar det stora greppet, från amerikansk imperialism och utsugning av tredje världen till tonåringars knarkdealande på Uppsalas gator, med ett grossistmellanled i stadens krogvärld. Det är att gapa över mycket, men han klarar hela stycket.

Här finns tack och lov inte heller några mentala borderlinefall eller spritt språngande galningar, det som förpestat så många kriminalromaner på senare år, ja närmast blivit norm. Här är storskurkarna iskallt kalkylerande ingenjörshjärnor, och småskurkarna marionett-

er hängande i deras trådar.

Bokens titel går tillbaks till ett indianskt uttryck för ondskan, men syftar samtidigt på den man som en dag dök upp i en fattig mexikansk by och lejde två bröder som knarkkurirer till Europa. För båda gick det illa, en dog och en hamnade i svenskt fängelse. En tredje bror, Manuel, tar sig till Sverige för att uppsöka sin bror som sitter på Norrtäljeanstalten. Han får av denne veta att "mannen från bergen", kristnad till Slobodan Andersson, är välbeställd ägare till två lyxkrogar i Uppsala, Alhambra och Dakar.

Manuel tar jobb på Dakar som diskare. Där arbetar också Eva, bortrationaliserad postkassörska som äntligen kommit in i arbetslivet igen. Hon är ensamstående mor till två tonårspojkar, inte alltid helt enkelt. Staden inrymmer många frestelser, och i kompisgänget kan uppstå smärtsamma lojalitetskonflikter.

Så ser anslaget till historien ut, och mer ska inte sägas om den. Kjell Eriksson lyckas på ett förnämligt vis sy ihop alla intrigtrådar och hålla spänningen vid liv hela vägen, med en handling som vindlar sig fram mellan Mexiko, uppländska skogar, Uppsala polishus och köksregionerna på restaurang Dakar.

Inte minst i den senare miljön är han i sitt esse, det ryker, fräser och doftar om hans prosa, en ren njutning för de litterära smaklökarna. Persongalleriet består av pregnanta, väl fångade personligheter. Ägaren själv, den överviktige och svettige Slobodan Andersson, tycks med sin kombination av inställsamhet och råhet ropa på att bli gestaltad på film.

Det har alltid funnits ett socialt patos i Kjell Erikssons romaner, även om det varit mindre framträdande i hans senare böcker. Här är det tillbaka, inte i plakatprosans förenklade trosvisshet, men i berättarstrukturen. Navet i berättelsen är tredje världens fattiga som av livets nödtvång lockas in i en kriminell verksamhet. Det som kan innebära ett friköp från nöd och elände samtidigt som stormogulerna, dessa handelsresande i död, är de som håvar in den stora potten och äger våldspotential när så krävs.

Av det senare finns ändå just ingenting i Kjell Erikssons roman. Han hör inte till dem som slaskar med blod i onödan, han är vardagsnära, vare sig handlingen rör sig i den kriminella skumrasksfären eller vardagsbekymren för ensamstående mödrar. Slutet blir förstås gott, som i alla sagor och deckare - fast här på ett för kriminalgenren helt unikt sätt. Mannen från bergen är Kjell Erikssons bästa roman hittills.

Kriminalroman

Gunder Andersson