Försvinnande närvaro

helskärm

Bergknallarnas skrovliga påståelighet och tecknets viktlösa elegans. Mellan dem står det och väger alldeles jämnt i Curt Askers omslag och vinjetter till Olle Orrjes nya diktsamling Smekningar längs bergväggen som kommer ut idag. Och så väger och gungar det också i texterna. Där pågår en kärlekshistoria mellan de ganska bistra villkoren och det exakta poetiska språket. Ord och värld är lika viktiga. De betraktar varandra i förundran och vemod.

Landskapet är lantligt, kanske vid ett gammalt sommarställe med berg och skog och vatten och vass. Ibland krävs gummistövlar i gyttjan, vi befinner oss inte i någon glättad idyll. Något slags ensamhet skärper blicken mot nuets landskap i bokens första avdelning, ner i barndomen i den andra, och i den tredje gör sig drömmarna påminda.

Det är vardagligt, stilla men livligt.

"Vi kan ta på tiden

ögonblicket är vår föda

i det omedelbaras närhet.

Kylan omger oss

vår värme dansar i vågor.

En helt vidöppen himmel."

Jaget är lite otydligt i kanterna ut mot världen, genomsläppligt och receptivt, krängande. Naturen är ett själstillstånd, men vilket är lite svårt att säga. Enkelhet och entydighet är inte alltid samma sak.

"Gräs i solsken

och sjungande syrsor

rader av gula bussar"

Rader som i förbigående, i ett slags mild oordning i minnet. Då är Olle Orrje som bäst. Men han är så gudomligt ögonblicklig i sitt skrivande att dikterna sällan får fäste i läsarens minne. De existerar bara på allvar i läsandets försvinnande nu, men det är mycket nog.

Lyrik

Magnus Ringgren