Bespottad, hånad, skambelagd

Claes Wahlin läser om hur alkemin förvisades

Vad som försvinner under historiens obevekliga gång har ofta en sällsam förmåga att sätta det kvarvarande, tidens dominanter, i skarpare relief. För en tid sedan anmälde jag här Thomas Laqueurs Solitary sex, om masturbationens skamfyllda historia, där hysterin kring autoerotismen förklarades utifrån framför allt 1700-talets nya sociala och ekonomiska ordningar. Laqueurs historieskrivning gör sig starkt påmind under läsningen av Carl-Michael Edenborgs avhandling Alkemins skam, som också rör sig kring hur ett fenomen, alkemin, skambelades och tämligen plötsligt utvisades från den offentliga arenan.

Alkemins historia skrivs fortfarande som vore den ett slags protokemi, ett medeltida arv som upplysningens rationalitet och den framväxande, mer vetenskapliga kemin förvisade till ett vidskepligt förflutet. Att Strindberg slafsade med guldkokeri efter recept tillskrivs huvudsakligen 1880-talets allmänna ockultism, med Madame Blavatsky i spetsen, om man nu inte bara ser det som ännu ett bevis på den svenske författarens galenskap (vilket då passar in i Edenborgs skamresonemang).

Edenborg skriver alltså inte om själva alkemin, dess processer och syften, utan om hur den och dess utövare, adepterna, efter att ända sedan medeltiden (egentligen antiken) ha samsats med såväl religion som naturvetenskap, under 1700-talets sista decennier praktiskt taget upphör. Bokutgivningen i ämnet reduceras drastiskt och de som envisas fortsätta med verksamheten bespottas, hånas och skambeläggs.

Vad det handlade om var inte så mycket kemins stapplande framgångar (som annars oftast ansetts vara förklaringen), som att den alkemiska verksamheten, som företrädesvis utfördes i ensamhet och dessutom var hemlig, inte kunde tillåtas av det slags offentlighet som växer sig stark under 1700-talet. Liksom med masturberandet (det är väl bäst att säga att Edenborg disputerade 2002, Laqueurs bok kom 2004) kunde inte sysslor som hotade legitimeringen av marknadsekonomin och medborgartanken accepteras.

Vi har alltså ett slags dold, rent av inte fullt medveten agenda från alkemins kritiker, en agenda som handlar om etik och estetik. Allt som avsäger sig den sociala interaktionen, som ställer sig vid sidan av alla de praktiker som gör individen till medborgare, måste helt enkelt uteslutas eftersom det utgör en hotande ordning.

Edenborg påvisar en rad kompletterande faktorer, den ökande offentligheten, den framväxande borgerligheten, sekulariseringen, upplysningen, med mera. Allt detta, tillsammans med det allt annat än självklara forskningsläget (sekundärlitteratur saknas nästan helt, varför källstudier tarvats), är övertygande.

Vad jag saknar är en tätare bakgrund, exempel på hur dominerande diskurser (ekonomiska, moraliska) kontrasterar mot de alkemikritiska, hur den förändrade synen på kropp och själ får kunskapsteoretiska konsekvenser, eller hur etiken via en korrekt kombination av förnuft, känslighet och behärskning förläggs till var och en, i stället för att vara medierat genom kyrkliga institutioner.

Men sådana anmärkningar förminskar inte värdet av Edenborgs undersökningar. Och att humanistisk grundforskning förläggs till ett tidigare negligerat område gör dess värde, liksom läsarens vetande, så mycket större.

Idéhistoria

Carl-Michael Edenborg

ALKEMINS SKAM

Claes Wahlin