Är hennes dagbok verkligen sann?

ATHENA FARROKHZAD läser Birgitta Holms vackra biografi över Benedictsson

I dagböckerna från mina uppväxtår finns passager som, om de hamnade i någon annans händer, skulle kunna framstå som vittnesmål från en svårt plågad människa. Jag, som fortfarande har skrivakterna i minnet, kommer dock ihåg hur det kunde gå till när dessa dramatiska meningar nedtecknades. Visserligen fungerade dagboksskrivandet som ett terapeutiskt rum där jag formulerade mina erfarenheter, men det rörde sig också om något annat. Jag var i färd med att anta form och skepnad, och till min hjälp hade jag litteraturen och dess fiktionsmöjligheter. Jag försökte bli ett autentiskt subjekt genom att i dagboksform experimentera med olika sätt att skriva autenticitet. Också då jag skrev visste jag att jag var i färd med att producera fiktioner. Ibland handlar dagboksanteckningarna till och med om just detta: Kära dagboken, nu hittar jag på. Det här är inte en sann historia.

När jag i vuxen ålder läser Birgitta Holms vackra biografi över Victoria Benedictsson undrar jag vad som skulle hända om man föreställde sig att några av 1800-talsförfattarens dagbokstexter tillkommit under liknande skrivakter. Hur skulle man i så fall som biograf kunna förhålla sig till detta? Birgitta Holm har skrivit Benedictssons livsberättelse och använder sig av just dagböcker, bilder och biografiska fakta för att begripliggöra henne som författare, kvinna, kollega, familjemedlem och älskare. Det är en biografi späckad med faktamaterial, idealisk för den som vill fördjupa sig i detaljerna kring böckernas tillkomst, i relationerna till bland annat Axel Lundegård och Georg Brandes, och förhållandet till alter egot Ernst Ahlgren. Med utgångspunkt i dessa detaljer gör Birgitta Holm sedan egna analyser och kopplingar.

Hon börjar med att redovisa andra biografers förhållningssätt till materialet Benedictsson, till exempel det psykoanalytiska eller det hon kallar för det rättegångsmässiga, men redogör egentligen inte för sin egen. Vad har Birgitta Holm själv för utgångspunkter i sin läsning? Som alla biografier bygger boken på spekulation, men verkar inte vara medveten om detta, utan gör egentligen sitt yttersta för att framstå som så transparent som möjligt. I Birgitta Holms betraktelser sammanblandas biografiska och textuella element, lätt och oreflekterat, som om det vore en självklarhet. Hon låter dagböckerna fungera som ett förstärkande av de skönlitterära texterna, och i en och samma mening görs sammanblandningar mellan textsubjekt och författarsubjekt.

Jag återvänder till mina dagböcker från förr och deras bitvis fabricerade bekännelser. Här och var hittar jag formuleringar som får mig att skratta högt. Jag roas av min uppfinningsrikedom i förhållande till min egen biografi. Det verkar som jag hade en del självdistans och humor. Det kanske man skulle kunna hitta också hos Victoria Benedictsson.

Biografi

Athena Farrokhzad (kultur@aftonbladet.se)