Livets slut – och konstens?

OLLE SVENNING läser J.M. Coetzees nya roman

helskärm

I romanens inledning trampar Paul Rayment, 60-årig fotograf, under några korta avgörande sekunder fram på sin tävlingscykel. En olycka väntar. På slutsidorna erbjuds han en liggcykel av den kroatiska familj han sökt adoptera.

Cykeln skulle kunna vara en enkel, handfast metafor för Rayments liv. För den passionerade cyklisten Coetzee är den ett arbetsredskap. Den här gången för att bygga en roman.

Den snabba bilen, hänsynslöst framförd av en likgiltig ung man, krossar Rayments cykel. Han dunkar skallen i asfalten: ”avlägset, dovt, som en smäll med en träklubba.” Olyckan är svårartad. Amputation av ena benet genomförs, trots Rayments protester. ”Snittet skiljer det förflutna från framtiden.”

För en stund, närmare bestämt i 90 sidor, frestas man läsa boken som en fortsättning på Coetzees egenartade självbiografier om pojkåren och om ungdomstiden. Coetzee, 65 år, närmar sig ålderdomen, i boken skildrad som ett slags amputation: fysisk deformering, sexuellt borttynande och mänsklig övergivenhet. Att dö, som den ensamstående Paul Rayment skräckslagen utbrister, barnlös - det mest egoistiska och futtiga. Och att i väntan på döden tvingas bli omhändertagen.

Inte som i de pietá-liknande scenerna hos Coetzee: den autistiske Michael K som bär sin döende mamma över ökenlandskapet eller den svarte tjänaren som släpar på den cancersjuka Elisabeth Curren (Järnålder). Utan istället degraderas till kolli av ”de hjärtlösa ungdomarna” som infantiliserar och förtingligar honom, pillar på hans kropp: ”Gamla bör tas om hand av andra gamla.”

Rayment får med tiden Marijana Jokìc som vårdare. De har båda invandrat till Australien. Hon från Kroatien, han från Frankrike. Hon lever i en lycklig familj. Han är ensam, förälskar sig i kvinnan från hemtjänsten och vill erövra hennes familj. Han vill betala för barnen: för deras utbildning, för deras små snatterier. Rayment, som vägrat knäppa på sig en benprotes vill ha en social attrapp - en ersättningsfamilj.

Som läsare sorterar man ut några andra grundläggande teman i romanens första tredjedel: Coetzee har, som romanfamiljen Jokic, brutit upp från sitt hemland. Han från Sydafrika. De flydde från Balkan, ”utleda på alla konflikter”. Av samma skäl lämnade Coetzee Sydafrika. Australien skänker lugn men berövar dem deras identiteter: ”Hemmet har man där hjärtat brinner.”

Rayment samlar ålderdomliga foton, som ska beskriva det förflutnas verklighet. Marijana hade en gång restaurerat gamla byggnader. Hon har magiska händer som kan massera bort hans smärta. Han kommer från Lourdes, den katolska franska staden där mirakel sägs inträffa och sjuka blir friska.

Illusionerna och de berättelser som romanen hinner antyda slås sönder när Coetzee släpper in Elisabeth Costello i romanen. Ja, hon slår sig bokstavligen in i handlingen. Costello är berömd författare från Australien, huvudperson i Coetzees senaste bok. ”Ni kom till mig”, säger hon till Rayment. Hon är författaren som ska skriva hans liv.

Elisabeth Costello är bekant för Coetzees läsare. Så här presenterades hon i den roman hon givit namn åt: ”En av de där stora katterna som hejdar sig medan de river inälvorna ur sitt byte och tvärsöver den uppslitna buken fixerar åskådaren med en kall gul blick.” Rayment kan följaktligen inte värja sig mot hennes övermakt och de ibland grymma experiment hon utsätter honom för, exempelvis ett arrangerat sexmöte med en blind kvinna. Han vädjar till eller kräver av författaren att hon ska lämna honom, söka upp en dockteater eller zoo istället. Ett milt eko från Coetzees essä om kolonialismen, där han varnar för att de allvetande författarna reducerar romangestalter till objekt, till ”människor som får sina tungor utskurna”.

Författaren är enligt Costello en sekreterare, en som registrerar och skriver ner allt hon hör, utan hänsyn till ideologiska eller religiösa överväganden. Costellos och Rayments långa, uppslitande diskussioner om författarens makt och romangestalternas integritet styckar boken i två delar och tömmer för mycket av berättelsen. Läsaren får hålla tillgodo dels med en litteraturteoretisk del och dels en romanskiss.

Väntan på döden förenar bokens båda delar och för Costello och Rayment nära varandra. Det är slut på lidelsen, den som enligt Costello ”håller snurr på världen”. Hon vill försonas med sin romangestalt.

Elisabeth Costello, den drygt 70-åriga hjärtsjuka författaren, tvivlar både på romankonsten, författarens uppgift och på sin egen kreativitet. Rayments hela manliga självbild är i upplösning. Kraften, den som gjorde honom fri och oberoende, som gav honom självförtroende som älskare och styrka på cykeln, töms. Costello föreslår att de båda ska förenas för att stillsamt vänta ut de sista åren.

Med ett vemod

, som strömmar genom hela Coetzees bok, svarar Rayment, att ”han verkar vara på väg att bli den person som somnar tidigt och vaknar under de mörka timmarna. Hon verkar vara den sorten som stannar uppe till sent och spinner sina fantasier i natten. Hur skulle de ha någon möjlighet att bosätta sig tillsammans?”

Roman

Olle Svenning