Livet - det förbjudna

Maria Bergom Larsson om Kerstin Thorvall som firar sin 80-årsdag med en ny bok

Hos Kerstin Thorvall finns något chockerande okorrekt när hon dansar naken på ett mentalsjukhus på Kuba eller köper sex av svarta män i Ghana. Hon talar, som Göran Greider skriver i efterordet till den nyutkomna diktantologin Jag är en grön bänk i Paris, i ögonhöjd med sina läsare därför att hon skriver i ögonhöjd med sig själv. Det går inte att läsa hennes romaner eller dikter utan att känna sig tilltalad. Hennes poesi är ofta en brukspoesi och krispoesi ungefär som Sonja Åkessons.

Jag minns hur tagen jag blev av hennes fruktansvärda uppgörelse med modern och hemmets sexualfientlighet i Det mest förbjudna (1976). Inte minst av den uppsjö av sexistiska kommentarer från manliga kritiker som följde på boken. Hon var lovligt byte och drevet dreglade. Det var en ögonöppnare mot samtiden och en storartad och modig roman.

Sedan dess har Kerstin Thorvall givit ut flera romaner och fått lysande kritik. Med När man skjuter arbetare (1993) och I skuggan av oron (1995) fick hon ett välförtjänt genombrott och en självklar plats i den svenska litteraturen.

Uppgörelsen med mamman i Det mest förbjudna följdes av ett perspektivbyte efter nästan två decennier och nu var det hennes erfarenheter som stod i centrum. Hur hade Hilma, skogshuggardottern som gift upp sig till medelklassen, blivit så förkrympt och livsrädd? Varför blev hennes samliv med den manodepressiva Sigfrid ett sådant ångestfyllt helvete? Hennes traumatiska våldtäkt på bröllopsnatten på Strängnäs stadshotell ger en del av svaret, den ordfattiga kristna puritanismen i hemmet i Lövberga en annan.

Ingen kan väl glömma Mormor vars stora njutning i livet var färska frasiga wienerbröd. Men när dottern kommer med sin påse med ljuvligheten läggs den genast in i skafferiet i tre dagar för att inte njutningen skulle bli alltför syndig.

För Kerstin Thorvall är just den förbjudna sinnliga njutningen själva livet och dess motsats "renheten", döden, och sexualiteten en besvärjelse av dödsångesten. Dessa teman från romanerna går igen i diktantologin från 1965 till 1991. "Jag är ingen poet," säger Kerstin Thorvall i efterordet. Ändå finns här vinkar till litterära syskonsjälar som Anna

Maria Lenngren, Fru Nordenflycht och

Birger Sjöberg.

Men främst är det i kärleksdikterna som hennes poetiska röst blir så tveklöst egen, där erotiken vävs samman med den ironiska sidoblicken mot kroppens åldrande som i dikten Alldeles innan jag mötte dig (1973):

"Så många gånger i mitt liv har jag sagt

att nu, nu är det slut

Varsågod. Nu är det över.

Nu kommer andra tider

Det är lika bra att du genast lär dig att spela bridge

Bingo är inte så svårt

Och väva flamskt går väl också.

En blommig blus kan du ju ändå unna

dig

Men vänta inte att någon ska vilja ta av den.

Så där förståndigt tänker jag

Alldeles innan jag möter en ny man

Alldeles innan jag mötte dig.

Till exempel"

När man tittar på Kerstin Thorvalls författarskap slås man av den enorma produktiviteten. Som modetecknerska, som barnboksförfattare och veckotidningskåsör, som lyriker och romanförfattare. Mitt i hennes kriser och kärlekskatastrofer finns alltid en klar blick mot deadline för nästa projekt.

Liksom Strindberg har hon använt sig själv och sitt eget liv som lackmuspapper. Det personliga har hos henne verkligen blivit politiskt. Så också på senare år. Åldrande och död är kanske mer

politiskt än något annat.

I ett samhälle som hyllar produktivitet och styrka är svaghet en skam. Kan man inte värja sig mot dessa värderingar blir åldrandet en oåterkallelig och kränkande process av tilltagande marginalisering. I Upptäckten (2003) beskriver hon hur hon blir ett gnälligt "ärende" för hemtjänst och psykvård.

Men hennes krönikor i Aftonbladet har entusiastiska läsare och hennes publik är unga kvinnor som känner igen sig och sitt eget mest förbjudna. För fortfarande är rätten till en egen sexualitet oavsett ålder chockerande. Om man är kvinna.

Lyrik

Maria Bergom Larsson