Pang pang, du är död, bögjävel!

ÅSA LINDERBORG läser om hatbrott mot homosexuella

Om en tjej på krogen stöter på en kille som inte vill bli uppraggad, skulle den killen inte locka med sig tjejen ut, köra iväg med henne, binda henne vid ett högt staket, slå henne i huvudet med en pistolkolv arton gånger och sedan sparka in halva huvudet så att blod och hjärnsubstans skvätter tio meter. En kvinna som känner sig besvärad av en efterhängsen man skulle definitivt inte göra så.

Sånt händer bara män som stöter på män. Eller snarare bögar som stöter på "riktiga män". Av misstag. Som Matthew Shepard i det lilla samhället Laramie Wyoming, USA. Det var hans intryckta huvud som polisen fann på en livlös kropp.

Samma sak hände Johan Pettersson i Katrineholm. Han var på Statt och limmade på fel kille. Denne lurade med sig Johan genom att låtsas vara intresserad, högg honom i bröstkorgen och magen sex gånger och skar sen halsen av honom - två gånger - innan han, med hjälp av sin bror, dumpade honom i en brunn, med byxorna och kalsongerna neddragna till knäna. Eller Josef Ben Beddour. Han pissade på sig innan två män sköt honom uppe på en bergsknalle i centrala Göteborg. Först i ryggen och sen i huvudet. Pang, pang, bögjävel!

Nej, sånt är det bara bögar som råkar ut för. Fjollor. Finns det någon som bryr sig?

"Jag har inget emot bögar så länge de håller sig på sin kant." "Det är helt okej för mig med bögar, jag bara undrar varför de ser ut och pratar som de gör, alltså, varför måste bögar vara så bögiga?"

Johan Hilton har skrivit No tears for queers, en omskakande bok om män, bögar och hatbrott med just de tre ovanstående fallen som exempel. Hilton river obarmhärtigt revor i melodifestivalsrefrängerna som vindlar i vårvindarna, som får oss att tro att det är trallvänligt att vara homosexuell. Eller i den glittriga, tv-sända Gaygalan som exponerar framgångsrika, folkkära Stockholmshomos.

Gemensamt för de tre offren, visar Hilton, var inte bara att de var homosexuella, de var i alla avseenden svaga. Matthew var en udda, tanig tönt som underpresterade på universitetet, Johan var lätt förståndshandikappad och jobbade som "mattant" på en mellanstadieskola, Josef var en vagt hjärnskadad, alkoholiserad algerier. Fullständigt försvarslösa.

Styrkan i boken ligger dock i de känsliga porträtten av förövarna, för Hiltons bedrift är att han lyckas med sin föresats att sätta in brotten i en social kontext. Aaron och Russel, Theo, Tom och Nemesis som helt överlagt knackade ihjäl bögar, är tydliga produkter av omständigheterna - och egentligen lika svaga som sina offer. Aaron och Russel var hårt arbetande underbetalda takläggare med alkoholiserade föräldrar i Wyoming, ett republikanskt näste med en bråddjup cowboymentalitet. Katrineholm är en gammal arbetarstad med ovanligt låg utbildningsgrad där den höga arbetslösheten skapar "potentiella bomber". En av dem var smågangstern Theo, arbetslös son till alkoholister.

White trash. De känner sig, för att använda ett homofobiskt uttryck som blivit gängse i det svenska språket, rövknullade av samhället. De kunde inte leva upp till normen av hur en "riktig man" är; en som arbetar hårt, försörjer sin familj och gör rätt för sig. När de går ut på krogen och dessutom får sin heterosexualitet ifrågasatt måste de försvara sin heder - hedersmord.

Homofobin finns inom alla samhällsklasser, menar Hilton helt riktigt, men intoleransen är lägst bland outbildade - den kommer i alla fall tydligare till uttryck där. Man märker att Hilton tycker att frågan är känslig, men här hade han kunna luta sig mot Stefan Svallfors, som i sin senaste forskningsrapport Klassamhällets kollektiva medvetande (Boréa 2005) visar att arbetare och lågutbildade har svårare att acceptera homosexualitet än tjänstemän och högutbildade.

Men det är i den "goa" staden Göteborg som de flesta hatbrotten begås. Var tredje bög och flata där har blivit hotad, misshandlad eller mördad. Det är en stad med utpräglade klasskillnader, gamla nazistiska traditioner och en konservativ kyrklighet. Hilton hade kunnat tillägga att arbetarrörelsen där är ovanligt grabbig. Josefs banemän, Tom och Nemesis, var satanister med förakt för svaghet och i Göteborg kunde de leva ut och ge sig hän. En natt råkade de på en efterhängsen algerier som smekte en av dem på huvudet. Det skulle han aldrig ha gjort. Pang, pang, nu är du död, bögjävel!

Det sker 200-300 homofientliga hatbrott i Sverige om året - vad man vet - de flesta under inverkan av alkohol och andra droger. Det är, sedan år 2000, en ökning med 76 procent. Att de skall klassas som just hatbrott beror bland annat på det extrema övervåldet. Peter Karlsson, till exempel, ishockeyspelaren från Västerås, mördades med 64 knivhugg. Polisen uppfattar ofta inte homosexualiteten som en orsak till ett brott eftersom polisyrkets hela axiom är "manligt". "Erkänn nu, bögjävel", väser polisen som förhör Josefs oskyldige pojkvän, "berätta hur ni gör när ni knullar".

De som utför hatbrotten är påfallande ofta män som själva ingår i ett homosocialt sammanhang. De har en manlig bästis eller bror som de gör allt tillsammans med - de gör allt utom att älska med varandra. Desto viktigare att markera skillnaden mellan dem själva och såna som gör det.

Bokens titel är hämtad från ett av de slagord som den kristna församlingen Westboro Baptist Church i Kansas ropade utanför tingsrätten samma dag som rättegången mot Matthews mördare inleddes. Samma sällskap brukar skicka gratulationskort till föräldrar som förlorat sina barn i aids och det var även de som nyligen förklarade de många svenska tsunamioffren som Guds straff för att pingstpastor Åke Green ställts inför rätta. De har en sajt som påstår att bögar äter bajs.

Det är kortare avstånd mellan USA och Sverige än man kan tro. Den som slår på Ring P1 kan höra lyssnare som ringer in och smackar att homosexuella "stoppar in penis i anus och geggar runt i avföringen. Det är vad de gör. Stoppar in penis i anus och geggar runt i avföringen".

När Westboro Baptist Church som bäst står och skriker i sina gnisslande megafoner att Matthews mördare borde frikännas och homosexualitet beläggas med dödsstraff, kommer det tolv "änglar" in på gräsmattan. Svarta och vita, homos och heteros lyfter sina väldiga vita vingar så att fundamentalisterna inte längre syns. Matthews vänner bemötte de hatfulla med kärlek - Gud älskar alla.

Precis så har Johan Hilton skrivit No tears for queers, en stark bok om svaga människor, en bok om hatbrott som inte andas hat. Suggestivt men sakligt. Jag är så glad att han har skrivit den och så förbannat ledsen att han alls hade anledning att göra det.

Samhälle

Åsa Linderborg