Ett gräl av guds nåde
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-16
MAGNUS RINGGREN läser Jan Henrik Swahns nya
Jan Henrik Swahn har haft ganska allvarliga saker på tal i sina romaner, och den humor som man anat mellan raderna har inte fått blomma ut. Men nu är det dags. Drakkvinnan är en mörkstrimmig kom-edi från den grekiska övärlden, ett staketgräl av guds nåde insnott i ett myllrande persongalleri.
Stadgan i romanen kommer från ett förfallet hus på ön Nisi som jagberättaren och hans fru kommer över av en ren slump. Inget är så trevligt att bygga historier kring som detta att renovera hus, att rädda, bygga om och förbättra världen. De murkna golvplankornas undermedvetna i det före detta åsnestallet, de spruckna murarna som bär upp överjagets fantastiska panoramafönster ut över stad och vatten från tredje våningen.
Men detta är ingen hantverkarhandbok. Varför köpa en hyvel när man ska jämna till ett cementgolv? Kak-let är hemgjort och bukigt, det blir mest spill, roligt spill.
Det finns en hake i boken, en hake som gör den till roman i stället för idyll. En granne, en plastikkirurg från Aten som går under namnet Drakkvinnan, blandar sig i leken. Hon är ormen i paradiset, draken vid grottans mynning, den lagom puttriga ondskan i mänsklig gestalt. Hon krossar blomkrukor. Hon hugger ner plommonträd. Och det är bara början.
Om handlingen ska intet sägas här. Den klarar sig bra utan referat, och den rullar på i ett behagligt tempo genom 52 korta kapitel med gammeldags aptitretande rubriker av typen "Om det inte är husen som rasar så är det kanske tänderna". 52 kapitel - visst finns det en spelkortsmetafor i botten. Detta är en sällskapslek, ett korthus, en fantasi för regniga sommardagar i en avlägsnare och stillsammare del av Europa.
Och mellan spelkorten sticker det ut små finurliga vinkar för intellektuella. Tänk er ett land där alla heter Stig Larsson. Till exempel.
Visst finns här stereotyper om greker och grekiska öar, men de är godmodigt och intelligent gjorda. Det finns ingen kolonial blick i författarens klarsynta iakttagelser. Lättja och nyfikenhet, dålig smak och fingerfärdighet finns ju överallt. Och drakkvinnor eller drakmän har vi alla i en tvättstuga nära oss. Konfliktforskarna borde ägna betydligt större uppmärksamhet än de gör åt vad som händer vid tomtgränser och i tvättstugor.
Roman
Magnus Ringgren
