Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Verner, Valter

Ont ska med ont...?

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-06-16

GUNDER ANDERSSON läser en spännande deckare – och ett inlägg i en viktig moralfråga

Arne Dahls (Jan Arnald) kriminalroman "Mörkertal" utkommer i morgon.

En 14-årig flicka har försvunnit i de ångermanländska skogarna under en klassresa. I närområdet finns en dubbel hotbild: ett antal dömda men frigivna pedofiler plus mystiska balter i rostiga bilar (ständigt dessa skumma balter!) En grupp från Rikskriminalpolisens speciella enhet för våldsbrott av internationell art, den så kallade A-gruppen, rycker ut.

Så ser anslaget till Arne Dahls nya deckare ut, kompletterat med ett mystiskt fynd som görs av en vägjobbare under ett grävningsarbete i Gamla stan. Vad det konkret består av undanhålls läsaren i det längsta, ett berättargrepp gamla tiders pusseldeckarförfattare aldrig tillät sig.

Ämnet är alltså pedofili, ett gångbart ämne i deckarvärlden numera. Ibland får jag känslan av att Arne Dahl låtit sig inspireras av professorn Eva Lundgrens galenskaper om rituella barnmord som aldrig upptäckts, för att sedan kunna tillskapa en spegelbild av andra ve-

derstyggligheter. Även i Mörkertal hittar man hemliga sammansvärjningar, internationella nätverk och svåråtkomliga internetsajter i ondskans tjänst - men också i den föregivna godhetens.

Det tar ett tag innan romanen kommer i gång, det utreds och spanas och förhörs och traskas omkring i den ångermanländska skogen och kompassen verkar kvarglömd på köksbordet. Men när Dahl väl får upp styrfarten finns det inga skäl att klaga på spänningen. Han hör till de spänstigaste stilisterna inom sin genre, en språklighetens Stefan Holm, och spinner intrigtrådar som knappast står en gammal mästare som John Dickson Carr efter. Den enda lapsusen är frågan hur vägjobbaren Leffe får kontakt med den mycket hemliga och ljusskygga sekt som vill köpa hans mystiska fynd i Gamla stan. Den hitchcockska ”macguffin-effekten”, alltså orimligheter i handlingen, funkar på film men inte i litteratur, där man hinner tänka efter.

Han introducerar därtill glosan ”penisben”, som visar sig ha central betydelse i sammanhanget.

En läsfest alltså, för hängmattan eller annorstädes. Men samtidigt en i vissa stycken problematisk roman. Den tematiska motorn i Mörkertal rör frågan om ondskan kan bekämpas med denna ondskas egna metoder. Svaret kan tyckas självklart, men så entydigt är inte fallet här.

Arne Dahl är bra på nyanserade personporträtt, i hans personer ryms både ont och gott, en summa av det mänskliga psykets dualistiska motsättningar. Men visst väcks samtidigt frågan hur mycket av sadistiska böjelser en polis kan bära på för att vara lämplig för yrket.

Hela berättelsen vrider sig alltmer mot den gamla Fritz Lang-filmen M, även den med pedofili som tema och en underjordiskt verkande sammansvärjning som anser sig stå i det godas tjänst, med uppgift att utrota människor med sjuka böjelser. Skillnaden är att Lang entydigt tar ställning för det officiella rättsmaskineriet. I Mörkertal sker det slutgiltiga spaningsgenombrottet med hjälp av föga reglementsenliga metoder. Skuldfrågan, ja hela kriminalgåtans sista knut, löses med ett alexanderhugg rakt genom lagboken.

Den fråga Arne Dahl vill väcka är möjligen: klarar vi de vidrigaste brottslingar med den sedvanliga rättsordningens principer? Det kan inte hjälpas: början till upplösningen av Mörkertal ger en lite besk smak i munnen. Där passeras rent humanitärt en gräns man ogärna vill se passerad, om man inte är beredd att acceptera lagöverträdelser i lagens namn. Då är man tillbaka hos Ignatius av Loyola och hans ”ändamålet helgar medlen” eller varför inte hos dem som beslutade om det rättsvidriga fånglägret på Guantánamo.

En spännande deckare som samtidigt kan ses som ett inlägg i en viktig moralfråga. Det är man inte van vid.

Kriminalroman

Gunder Andersson

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.