Rakt in i mitt hjärta

CAMILLA HAMMARSTRÖM läser Lena Anderssons nya

helskärm

Lena Anderssons debut (Var det bra så? 1999) hade en kristallisk råhet, som fick en att tänka på den tidige Stig Larsson. Obarmhärtigt smulade hon sönder medelklassens älsklingstanke om den mångkulturella periferin, områden man gärna svärmar för men sällan själv besöker. Inte bara ämnet och inifrånperspektivet var ovanliga - det väl utvecklade språket, den lätta och samtidigt skulpterade stilen imponerade.

När Lena Andersson kommer med sin andra bok kan det inte hjälpas att förväntningarna är högt ställda. De har förmodligen fungerat både hämmande och uppfordrande på författaren.

I den något knackiga inledningen till triptyken Du är alltså svensk? fruktar jag att uppmärksamheten lyckats förstena hennes fria flykt. Men efter ett tag börjar det arta sig. Det fullkomligt bisarra upplägget tar form och lättar från marken.

Hur märker man att en bok är bra? För mig börjar det ofta som ett obehagligt tvivel. Jag undrar varför författaren skriver som hon gör, har svårt att orientera mig bland bilder och nivåer. Och där skulle det kunna stanna, om man inte leddes vidare av utforskningslustan, viljan att förstå. Så har läsarens medskapande aktiverats, äventyret är igång. Det som är konstigt och förbryllande eggar en.

Du är alltså svensk? kan läsas som en parafras på Robert Musils Mannen utan egenskaper (1930-43) med scenen förlagd till svensk samtid. (Ja, så storslagen är ambitionen!) Huvudpersonen Fatima dras, liksom Ulrich hos Musil, av en slump in i maktens korridorer. Hon blir en bricka i regeringens projekt Nya Blodgiven, en mångfaldssatsning för en "färgstarkare tillväxt". Blinkningen till Musils fiktiva Kakanien och dess Parallellaktion är inte diskret. Lena Andersson har samma hånfulla ofördragsamhet gentemot de falska helhetsbilderna som sin föregångare. Men berättarperspektivet är radikalt annorlunda.

Fatima är en kvinna med vagt arabiskt ursprung. Därför kan hon inte räkna med att få delta i samhällsutvecklingen, knappt ens få ett okvalificerat jobb. Men hon är inte heller tillräckligt "utländsk" för att representera det främmande. Hon talar för bra svenska, tänker för avancerade tankar, är inte ens troende muslim.

Som kvinnan utan egenskaper driver hon runt i maktens centrum, blir statsministerns älskarinna, deltar i statsbesök och konferenser. Efter ett attentat dumpas hon. Lika overklig som hennes upphöjelse var är fallet tillbaka ner till samhällets botten.

Det är berättelsen om ett tänkande och kännande subjekt som inte speglas, utan avstöts och drunknar i anonymitet. Men också om den uppblåsthet som tömmer den maktfullkomlige på närvarokänsla och empati. En moralfilosofisk essä tecknad med bjärta desperata drag, som många gånger slår upp öppna dörrar, är underligt allegorisk och skev. Trots den vajande konstruktionen låter jag den här boken gå rakt in i mitt hjärta.

Roman

Camilla Hammarström