Ingen mans land

Maria Bergom Larsson läser en roman som var långt före sin tid

helskärm

Av de tryckfrihetsrättegångar för osedlighet som litteraturhistorien uppvisar är den mot Radclyffe Halls roman Ensamhetens brunn 1928 den mest tragiska. Flaubert, Baudelaire, Strindberg, alla blev de frikända och författarna offentlighetens hjältar. Så inte Radclyffe Hall. En roman om lesbisk kärlek var minerat område. Den blev omgående förbjuden i både England och USA, i England ända till 1949 medan den första svenska översättningen kom redan 1932. Vid Radclyffe Halls död 1943 hade romanen översatts till elva språk och sålts i över en miljon exemplar och blivit något av den lesbiska feminismens bibel.

Samma år hade Viginia Woolf kommit ut med Orlando där huvudpersonen rör sig fritt mellan kön och århundraden, Djuna Barnes hade skrivit sin satir Damernas almanacka där lesbiskheten är en självklar utgångspunkt.

Men Ensamhetens brunn saknar deras lätta handlag och experimentella modernism. Formen ansluter till 1800-talets breda samhällskritiska romankonst. Tonen är mörk, ja tragisk och romanen formar sig till en förtvivlad anklagelse mot det samhälle som låter homosexuella leva som paria.

Vi får följa Stephen Gordon, huvudpersonen, från uppväxten på godset Morton Hall till ett liv i Paris konstnärskretsar som uppburen författare. Under kriget får hon tjänst som ambulansförare i Frankrike där hon möter en yngre kvinna, Mary, som hon blir våldsamt förälskad i och efter kriget för med sig till sitt hus i Paris. Här inrättar hon sig i ett mycket traditionellt äktenskapsliknande förhållande med Mary som hemmafru.

Men trots den litterära framgången och det bekväma livet med en stor familjeförmögenhet blir homosexualiteten för Stephen ett kainsmärke. Deras kärlek är förbjuden, hon är driven på porten av sin mor som ser henne som ett vidrigt monster och önskar henne död och får aldrig återvända till sitt barndomshem i England med sin älskade. Till sist avstår hon från Mary som hon vill bespara den sociala stigmatisering som ett lesbiskt liv innebär och romanen slutar i en mörk bön: "Gud, erkänn oss inför hela världen. Giv också oss rätt att leva!"

Ensamhetens brunn är i stora stycken självbiografisk, visar Ingrid Svensson i ett utmärkt förord. Radclyffe Hall hette egentligen Marguerite Antonia Radclyffe-Hall, växte upp i ett olyckligt hem där hon som Stephen blev uppfostrad som pojke. Fäktning, hästar, jakt, så småningom snabba bilar och många kärleksaffärer. 1926 slog hon igenom som författare med romanen Av Adams ätt som fick flera litterära utmärkelser. I dag är det framför allt hennes modiga skildring av lesbisk kärlek som gör henne läsvärd. Hon krävde äktenskap mellan kvinnor, något som vi ännu inte har förverkligat, och stod upp för sin absoluta rätt att leva ut sin homosexualitet inte som en sjukdom utan som något Gud skapat. "Min kärlek kom mig att känna mig stark " och öm. Den var god, god, god."

Samtidigt har Radclyffe Halls traditionella syn på könsroller provocerat senare feminister. Mot hennes bild av sexualiteten som en maskulin angelägenhet står senare kvinnorörelses tolkning av det lesbiska begäret som en del av kvinnokampen. I dag dominerar genus, socialt kön, snarare än biologiskt kön debatten. Den amerikanska feministen Judith Butler till exempel tycks mena att den "heterosexuella matrisen" är en social konstruktion.

Om man betänker att Socialstyrelsen först 1979 strök homosexualiteten från sin sjukdomsklassifikation förstår man att Radclyffe Hall var långt före sin tid när hon betonar sin medfödda rätt att vara "anormal". Ändå känns avståndet mellan då och nu enormt. Den homofobi som till exempel pastor Åke Green ger uttryck åt är en anomali medan homosexualitet åtminstone i Västeuropa är accepterad. Samtidigt ska man inte glömma att homosexuella fortfarande i stora delar av världen lever med dödshot hängande över sig. Och även i vår upplysta del av världen gäller fortfarande Radclyffe Halls melankoliska kommentar att " den ensammaste plats i världen är könens ingen-mans-land".

Normal

Roman

Maria Bergom Larsson