Att inte likna någon

Adopterad - ANDERS PAULRUD känner igen sig hos Sofia French

helskärm

Som adopterat barn har man svårt att begripa sig på sitt eget utseende. Framför spegeln; leta efter ansiktets hållpunkter, de små dragen runt munnen, näsvingarna, ögonens form - någonting som stämmer överens, ja, vad som helst som kunde erbjuda en likhet med de andra. De som inte är ens biologiska föräldrar och syskon. De som inte är blodsband, men ändå är ens familj. Den enda man har.

Jag har en erfarenhet som jag delar med Sofia French: att vara adopterad. Det är klart att våra erfarenheter skiljer sig åt. Sofia, som har skrivit den gripande texten i boken På jakt efter Mr Kim i Seoul, är adopterad 1971 från Sydkorea, in i en svensk medelklassfamilj i Nyköping. Jag adopterades 1952 av ett uppåtsträvande par ur arbetarklassen och växte upp i Karlskrona.

Nu, så här långt efteråt och under läsningen av hennes bok, inser jag att den avgörande skillnaden mellan oss ligger i frågan om utseendet.

Sofia har aldrig varit lik någon. Det är hennes definitiva erfarenhet. Inte förrän hon som vuxen, nybliven mamma reste tillbaka till Korea kunde hon vistas bland människor som hon liknade till utseendet.

Jag däremot, en liten man, mörkhårig och med så sneda ögon att jag kallades för Kina som barn, kunde åtminstone låtsas att jag var lik mina föräldrar, de som adopterade mig. Som vit kunde jag smälta in.

Men i övrigt, i allt väsentligt, är våra erfarenheter lika.

Inga släktträd. Inga traditioner. Och med resultat att den eviga, och äckligt skamsna frågan har uttalats varje dag: Vem är du egentligen?

Också den överdrivna anpassningen. Ibland så. Den sociala smidigheten. Men också det helt motsatta: att bete sig ansvarslöst. Hänsynslöst. Släppa taget. Falla ned i avgrunderna. Ge fullständigt fan i allt. Vara otrogen och svinaktig och efteråt, ägna sig åt självömkan.

Varför?

Därför att ens liv ändå är fejk.

Därför att allt var fel från början, att ens existens ändå bara är resultatet av olyckliga omständigheter.

Sofia French skriver inte romantiskt om sitt öde. Hennes text är saklig och helt befriad från verbala finter. Den är återhållen, och just därför kan den uppnå stor känslosamhet: ett hårstrå till genbanken. De förhöjda riskerna för självmord och kriminalitet bland utlandsadopterade. Att i Korea bli sedd som lägre stående eftersom hon är "sprungen ur problematiska och undermåliga sociala förhållanden". Att vara säker på att det "någonstans i världen finns en person som jag skulle ha kunnat kalla storebror".

Man behöver inte tillhöra de adopterades skara (sammanlagt finns över hundra tusen adopterade i Sverige) för att se ett viktigt resonemang som Sofia tar upp: varje människas rätt att inte vara utbytbar. Varje människas rätt till ett sammanhang.

Det kanske allra viktigaste.

I slutet skriver hon: "Mina irrfärder till Korea kommer att fortsätta, därom är jag övertygad. Det är dock inte troligt att jag kommer att lära mig koreanska. I Korea kommer jag att fortsätta vara den språklösa, svenska koreanskan, halvhjärtat utklädd till korean-korean."

Sätten att gå vidare är många.

Efter det att mina föräldrar hade dött, de som adopterade, sökte jag upp min biologiska mor. Jag hade blivit far till en dotter.

Hon, den köttsliga, var inte särskilt lik mig varken till utseende eller sätt.

Hon ville ha tillbaka mig som sin son. Hon kände skuld för att hon hade lämnat bort mig. Jag sa att det var omöjligt. "Man kan inte få en ny mamma när man är i fyrtioårsåldern."

En perrong på en järnvägsstation i södra Sverige. Stora avstånd.

Det är över tio år sedan. Vi träffades bara en gång. Vi skickar inga vykort. Ringer inte ens.

Prosa

Anders Paulrud