Hur ska han orka ända fram?

PETTER LARSSON ser en hjälte tappa tempo

Det märks att Harry Potter and the Half-Blood Prince (halvblodsprinsen) är den näst sista delen i JK Rowlings bästsäljarserie. I den sista ska slutstriden stå. Därför måste en del lösa trådar nu knytas samman, persongalleriet rensas och de vankelmodiga välja sida, så att allt är på plats.

Det förvandlar boken till en lite pratig transportsträcka där mycket händer men lite förändras i den övergripande kampen mot Lord Voldemort.

Efter fem böcker förnekar nu ingen längre att ondskans anhang är tillbaka. Harry återupprättas som officiell världsfrälsare, men rädslan och misstänksamheten sprider sig. Magimyndigheterna inleder med lika delar inkompetens och paranoia sitt krig mot terroris, förlåt, Dödsätarna, genom att kasta oskyldiga i fängelse. Skrupelfria krämare kränger på folk värdelös säkerhetsutrustning.

Det är oron före stormen.

Och den fond mot vilken bokens centrala intriger utspelas: kärleks­trasslet.

Den glidning mot relationsdrama som förebådades i Fenixorden, blommar här ut i affärer och svartsjuka till höger och vänster. För att vara sexton år är de tre huvudpersonerna dock mycket måttligt anfrätta av såväl anstötlig åtrå som existentiell ångest och nöjer sig med att tråna, hångla lite oskyldigt och gråta en skvätt när det tar slut.

Också det stråk av dödligt allvar som introducerats med morden på Cedric Diggory och Sirius Black förstärks. Mörkret kommer närmare och här faller en ännu mer central person – vilket lämnar Den Utvalde faderlös för tredje gången.

Det som tillförs den övergripande historien är framförallt att Lord Voldemorts uppväxt och bakgrund glimtvis skildras. Det är bra. Voldemort får lite kött på benen och det blir till och med möjligt att känna viss sympati för honom – eller åtminstone att förstå hur ondskans furste skapades av sina sociala omständigheter. Delvis gäller det också skolrivalen Malfoy, vars porträtt fördjupas några millimeter från superarrogant nazischablon till plågad superarrogant nazischablon.

Det är inget oviktigt ställningstagande att faktiskt försöka ge fiendesidan en nyans av mänsklighet, och ganska ovanligt i fantasyns ofta helt svart-vita värld. Må vara att den misär-story Rowling väljer är mer än lovligt välanvänd.

Och hur trevligt det än är för stunden att än en gång träda in i trollkarsskolan Hogwarts salar för att plågas under Snape och skratta åt Luna så är återanvändningen ett problem.

Rowlings har redan från början valt den enkla vägen och befolkat sin värld med klichéer av kön, klass, nationalitet och kroppsfysionomi. Crabbe och Goyle som storvuxna, korkade sluggers, rödhårige Ron som så lätt brusar upp, de ständigt fnittrande flickhoparna kring Harry, den galna hippien Luna, och så vidare. Fördomsfullt och fantasilöst.

Berättelsen startar som sig bör hos familjen Dursley, går via alla de kända stationerna till skolan där livet puttrar på några hundra sidor innan det smäller till med en mer eller mindre svårbegriplig action­sekvens på slutet.

Så har det sett ut i varenda bok. Och varför ändra ett vinnande koncept?

Men här blir det – för första gången – ibland pliktskyldigt, som om Rowling mer lägger in symboler än berättar: några scener från Kråkboet, något från Hogsmeade, någon oengagerat skildrad quidditchmatch, en dos av Dobby och så vidare, så att alla får i alla fall en skugga av sina favoriter.

Det räcker en bit. Men ska slutstriden bli bländande får nog Rowlings trolla med knäna.

Petter Larsson