SOPPATORSK

JOAR TIBERG läser om en kris som många vill dölja

Gunnar Lindstedt (f. 1951) har i likhet med många journalister i sin generation ett förflutet på den yttre vänsterkanten. Han har åkt statslimousin mellan uppvisningsfabriker i det kommunistiska Kina på sjuttiotalet (Lars Leijonborg och Göran Persson gör samma sak i dag). Men till skillnad från sina generationskamrater - en Skytte, en Zaremba - tycks han sakna behov att förhåna nästa generation för att tänka eller känna utopiskt. Han tycks ha funnit mer fruktbara sätt att hantera besvikelsen.

I sin nya bok, Olja - jakten på det svarta guldet när världens oljekällor sinar, prövar Lindstedt en utopi. Vi kan kalla den "den gränslösa tillväxtens utopi". Han finner att denna fossildrivna drömvärld nu står inför sitt sammanbrott. Orsak: själva motorn hackar och håller på att stanna.

Att jordens oljeresurser skulle vara på väg att sina är ingen nyhet. Frågan kokar på nätet och i oljelandet Norge debatteras epokens slut livligt i pressen. Även folk med inblick inifrån oljeindustrin skönjer slutet. (De är dock oftast pensionerade, före pension kan inga sådana åsikter dryftas, då slutar karriären.)

Tvisten om hur lång oljeepoken kan bli gäller inte minst så kallade "tunga" oljor samt oljeskiffer. Dessa finns i stora mängder, men är mycket komplicerade och kostnadskrävande att utvinna. Mycket talar för att de aldrig blir lönsamma att utvinna.

Men oljebolagen förnekar.

Varför? Jo, en bransch som krymper är inte intressant för investerare i en ränteekonomi. Skulle det komma fram att vi står inför oljeerans slut, skulle aktievärdena sjunka samman, och därmed hela världsekonomin.

Gunnar Lindstedt har talat med representanter för den ena sidan i denna stridsfråga. Dem som menar att vi snart nått den punkt där oljeförbrukningen överskrider de nya fynden. Vi tar nu av de återstående lagren. Det sker samtidigt som en explosiv efterfrågeökning ses i spåren av Kinas "modernisering", bilifiering. Det gör situationen explosiv, explosivt intressant.

Vi står inför ett vägskäl, och vid vägskäl kan man välja.

Lindstedt är till yrket journalist på Veckans affärer, och hans ideal är uppenbart den torra, faktatunga affärspressen av typen man ser i Financial Times.

Men här i boken gör han något mer och lite ovanligt. Han leker med utopier, framtidsbilder. Oljan tar slut, om det tar tjugo eller trettio år är egentligen mindre intressant, menar han. Frågan vi borde ställa oss är hur omställningen förbereds och inleds. "Men detta vill vare sig politiker, företagsledare eller experter höra talas om. Därför går vi mot en kraschlandning."

Med några slagkraftiga exempel visar Lindstedt hur handfallna vi kan komma att stå. Med scenariot att vi nått oljetoppen och är på väg ner kommer till exempel flygpriserna på kort tid att kanske tiodubblas. Vilken nytta har man då av den senaste LAN-tekniken som medger trådlös uppkoppling i vänthallen?

Flyget, själva sinnebilden för den fossila epoken, är - på grund av att bränslet inte kan ersättas med alternativ - den bransch som kollapsar först.

Andra kommer efter.

Och andra ytterligare återuppstår.

Störst blir omställningsproblemen där man inte förberett sig alls. De megastora samhällena som satsat och blivit kvar i centraliseringen ligger mest illa till, allra sämst ser det ut för USA.

En tallrik amerikansk mat, informerar Lindstedt, innehåller i dag runt 24 000 kilometer transporter. För att klara denna livsstil importerar USA varje dag 20 miljoner fat olja. USA:s fem procent av jordens befolkning konsumerar 25 procent av dess oljeproduktion.

Bara att ställa om den amerikanska bilparken till energisnålare fordon beräknas kosta "biljoner dollar". Ändå är problemet mångdubbelt större, ty hela samhället måste byggas om. Det hjälper inte att bygga kollektivtrafik eftersom stadsbyggnaden måste rivas upp. I stora delar av USA finns inte ens trottoarer för folk att gå till bussen på.

Med dessa fakta måste man nog vara ledarskribent betald av Dagens Nyheter för att tro på att USA ockuperat Irak för att sprida demokrati. (I femtio år har USA i utbyte mot olja stött den saudiska kungamakten och med vapen hjälpt till att hejda varje form av demokratisering av despotiska kungamakten.)

Men terrorn som nu bedrivs av den enda supermakten för att försäkra sig om oljan är förutsättningen inte bara för USA:s livsstil och vidare världsherravälde, utan också för maten alla vi urbana västmänniskor ställer fram på bordet varje dag.

Gunnar Lindstedt är således mycket tydlig. Vi kommer att se en reruralisering. Efter oljan kommer jordbruket åter att bli vår viktigaste näring. Och det är ett jordbruk som har mycket få likheter med det fossildrivna industrijordbruk vi ser i dag.

Samhälle

Joar Tiberg