Yrsa Stenius om att ljuga och bli beljugen

Yrsa Stenius,författare och journalist, undersöker i sin journalistik och i sitt författarskap människans öppna och dunkla motiv till sina handlingar.

Hon började sitt samliv med först Aftonbladet som kulturchef. Senare blev hon chefredaktör för tidningen. Efter den tiden den skrev hon den uppmärksammade boken "Makten och kvinnligheten”.

Hon har givit ut flera böcker sedan dess och samtidigt varit en röst som kolumnist i Aftonbladet.

Därtill har hon också för tidningen bevakat och skrivit om några av de mest uppmärksammade rättsfallen i Sverige i modern tid.

I sin senaste bok, ”Lögnens olidliga lätthet”, undersöker hon på klassiskt Yrsavis hur lögnen fungerar och hur vi handskas med den, lögnare och beljugna. Det innebär att hon som vanligt granskar sig själv och sitt förhållande till lögnen med modig uppriktighet.

Läs ett utdrag ur boken här.

Tidigt stod det också på ett instinktivt sätt klart för mig att det fanns olika slags lögner, olika syften med att säga något som inte var sant.

Jag tror att tabut mot lögner, som hade predikats för mig från den stund jag började förstå mänskligt tal, befästes i mitt inre ganska tidigt i ett specifikt avseende: Jag motstod för det mesta frestelsen att förneka mina synder, att ljuga mig fri från ansvar.

Eller för att säga som det verkligen var: I sexårsåldern åkte jag fast för ett försök att förneka ett kuddkrig som hade utkämpats mellan mig och en av mina kusiner och som hade slutat som kuddkrig brukade, nämligen med att någon dyrbar vas eller ömtålig krukväxt åkte i golvet. Jag tog initiativet till att vi skulle hitta på något annat skäl till katastrofen eftersom förbud mot kuddkrig i möblerade rum var utfärdat sedan länge. Vi var emellertid inte alls tillräckligt förslagna för att ljuga bra ihop och våra trassliga förklaringar föll raskt på sin egen orimlighet. Snabbt stod det också klart vem som hade uppfunnit undanflykterna.

Skammens rodnad brände het på mina kinder när min moster hade haft ett allvarligt samtal med min mamma om att jag var initiativtagaren till de ömkliga lögnerna. Det var nog sista gången jag valde den utvägen. Jag minns emellertid en paradoxal tanke, eller kanske var det inte ens en tanke utan bara ett slags förnimmelse från den situationen: Jag var litet förbittrad på min kusin för jag ansåg att det var hon som var den sämsta lögnaren av oss och som därmed hade satt oss i klistret! Hon var för lydig och fantasilös för att ljuga bra!

Vid den tidpunkten kunde jag inte veta att många filosofer, bland andra Friedrich Nietzsche, hade formulerat sig kring lögnen i just de tankebanorna: Lögnen kräver sin särskilda energi och djärvhet, sanningen efterfrågar ett mer pedantiskt sinnelag.

...

I fyrtiofem-femtioårsåldern, decennier efter att jag första gången kände raseriets tårar i halsen då jag förstod att någon hade invaderat min tillvaro med lögnaktiga berättelser som jag hade tagit för goda, blev jag på ett gravare sätt grundlurad av en man som jag mot bättre vetande litade på.

Då fann jag att man inte bara blir upprörd och bokstavligen omtumlad av att någon understår sig att dra en vid näsan. Man blir också kränkt och skamsen. Man har varit dum nog att låta sig luras och har därmed blivit medskyldig till att ett bedrägeri har sett dagens ljus och fått leva i högönsklig välmåga i kretsen runt omkring en.

I efterhand anklagar jag uppriktigt mig själv för att jag blockerade mig för allt som fullkomligt skrek på min kritiska uppmärksamhet i relationen till en man som var känd inte bara för att ljuga när han ”måste” utan även för ro skull. Jag visste ju att han under vår mångåriga affär inledde och avslutade sina dagar med att ljuga sin fru rakt upp i ansiktet, förmodligen ljög han vid lunch och middag också. För barnen undanhöll han säkert det mesta av sitt liv. Ändå reflekterade jag aldrig över att han naturligtvis ljög för mig med. Varför skulle han inte ha gjort det?

Ja, han ljög även mig rakt upp i ansiktet. Ljög och levererade halvsanningar som var så spinkiga att de vek sig motståndslöst för varje kontrollfråga som jag dock avstod ifrån att ställa.

Till sist var det någon som öppnade mina ögon, berättade något som tvingade mig att se. Jag minns förödmjukelsen och just skammen över att jag hade nedlåtit mig till att medverka i hans falsarier, att jag hade agerat idiot i hans iscensättning av verkligheten så som han ville ha den uppförd.

I förödmjukelsen fanns även en annan nyans. Jag kände mig nedvärderad. I omgivningens ögon självklart, eftersom den hade betraktat varje moment i min fåniga förvillelse och tyckt synd om mig. Men framför allt i mannens och därmed i mina egna ögon: Man brister fruktansvärt i respekt för den människa man systematiskt för bakom ljuset. Om denne man respekterade mig så litet att han behandlade mig, min värld och min verklighet som ju var fylld av min känsla för honom, precis så bedrägligt som det passade honom, då var jag ju inte särskilt mycket värd som person, som älskande kvinna.

Det var den bittraste bottensatsen jag hade att svälja i den av lögner fyllda kalken den mannen bjöd mig i kärleks namn.

Läs också: