Löpa linan ut

RAGNAR STRÖMBERG stiger in i Anna-Karin Palms mardröm

Den helt avgörande scenen i den samtida filmens främsta spökhistoria, The Others, är den där Fionnula Flanagans ömsint beskäftiga hushållerska tar bladet från munnen och förebrår Nicole Kidmans intill genomskinlighet anspända husmor hennes stränghet mot barnen. Kidman sitter och syr och när hon tyckt sig ha hört nog och ska ge svar på tal råkar hon sticka sig på fingret. Hon betraktar fingret ett par sekunder med en förbryllad min, för det hon förväntar sig se finns där inte: ingen bloddroppe bryter den alabastervita hudens yta. Hon slickar på fingret, skakar lätt på huvudet och talar sedan om var skåpet ska stå i detta hushåll, i detta rike av varsel och perfekt ordning utanför tiden.

Detta darrande stilla ögonblick när vi förstår att vi lever efter döden, är också det dånande tomma stormögat i Anna-Karin Palms författarskap, från vilket allt utgår och allt omkretsar, som är en stingande sorg över berättandets yttersta villkor: de avgörande insikterna och förnimmelserna är de som är onåbara för medvetandet.

Palm iscensätter och utforskar denna sanningens och livets onåbarhet i bok efter bok, med en auktoritet och en suggestivitet som är helt enastående.

I slutet av Döden i Damaskus, den längsta av novellerna i Palms förra bok In i Öknen, låter Palm berättaren ge sig till känna när han reser sig från sin stol på kaféet, snyggar till sin panamahatt och går ut ur historien med orden: "Vem jag är? Jag har haft så många namn, det där är ju helt ointressant. På min verkan känner man mig ... kalla mig Berättaren. Den som blir kvar vid alla berättelsers slut."

I Herrgården, Palms nya roman, reflekterar berättaren Ben över den narrativa kronologins grundläggande falskhet, när han läser om sina anteckningar som hela berättelsen bygger på: "I livet rör vi oss på många skilda tidsplan samtidigt, vi talar med både vår framtid och vårt förflutna i en och samma gest ... längtan efter att överskrida subjektets gränser är en mäktig...livskraft, men dess yttersta uppfyllelse heter döden ... den enda helt sanningsenliga berättaren".

I Herrgården befinner vi oss i ett namnlöst och krigshärjat land. Ben, Alex, Leila och Jurij vandrar nattetid genom skogar och ödelagda byar där invånarna massakrerats eller flytt. De upptäcker en olåst herrgård där allt de behöver finns, mat och dryck, värme och ordning. Snart nog konfronteras de med husets ägarinna, Marie von B, som accepterar deras närvaro, men när Maries systerdotter Lily dyker upp efter att hennes mor mördats av milisen, kryper krigets kaos och fasor närmare och konflikterna, lögnerna, hemligheterna stiger mot ytan, tills fristaden slutgiltigt förvandlas till en klaustrofobisk mardröm.

Likt husmodern i The Others handlar det för Ben om att fortsätta som om berättandet kunde omsluta livet, om att löpa linan ut, trots insikten om att linan är en fiktion, men avgrunden den är spänd över, en realitet.

Detta ger romanen en oerhörd suggestionskraft hela vägen fram till epilogen, där Palm återupprättar den narrativa kronologin och låter Ben summera historien på tryggt avstånd i tid och rum.

Denna min enda invändning är marginell, för det väsentliga är Anna-Karin Palms konstnärliga auktoritet och stora register.

Roman

Ragnar Strömberg