Blodigt, skitigt, vackert

CAMILLA HAMMARSTRÖM läser Adonis

helskärm

Boken är som en mindre telefonkatalog. Tung vilar den i händerna under läsningen, liknar mer en helig skrift, tryckt med modernt typsnitt på blankt papper, än en traditionell diktsamling. Adonis mastodontverk Boken (Al-Kitab) gavs ut mellan 1995 och 1999. Det är den första delen som nu ges ut i svensk översättning av Alhambraförläggaren Hesham Bahari.

Mellan de svarta pärmarna öppnar sig ett poetiskt rum där dåtid och nutid smälter samman. Som så ofta hos Adonis saknar texten exakt hemort och identitet. Två röster för ordet parallellt över de breda boksidorna: i den vänstra spalten den klassiske arabiske poeten al-Mutanabbi och i den högra hans rawi (berättare). Insprängda i det väldiga materialet finns även dikter tillägnade förislamiska poeter.

Berättaren hade till uppgift att memorera och sprida skaldens diktning bland folket, men här har han i stället fått rollen att skildra kalifernas förföljelser och mördande av avfällingar och upprorsmakare under islams första tre århundraden.

Medan poeten funderar över kärleken, språket, döden och livets mysterier huggs huvudena av på löpande band i spalten bredvid. Gravida kvinnors magar skärs upp, glödande kol trycks in i munnar och kranier staplas i högar. Det är inte utan att tankarna går till Lewis Carroll vars drottning i Underlandet med drömmens absurda logik bara har ett svar på alla frågor: Av med huvudena!

Det oavbrutna slaktandet som liknar en ond dröm har dessvärre verklighetsbakgrund. Poeten levde i en turbulent tidsålder då islam splittrades i olika rivaliserande riktningar. al-Mutanabbi (915-964 e.Kr) befann sig långa tider i landsflykt. Han förde ett kringflackande liv mellan de syriska furstehoven och blev känd för sin skaldekonst med för somliga provocerande profetiska anspråk. Som ung satt han, i likhet med Adonis, fängslad av politiska skäl.

Författaren ställer fram religionshistorien som ett enda långt blodbad. Här finns även paralleller till Gamla testamentets oförsonlige gud som utsläcker livet hos alla trolösa och kräver blind lydnad:

"["] det är epokernas hänryckning / och vi lyssnade noga till det tal som lär ut slakten ["] bara de bästa får slaktas / liksom baggen som offrats i stället för Ismael ["] att

slakta är att dyrka / och i historiebeskrivningen är blodet ett rättesnöre, en ögonöppnare ["]

När jag läser Adonis på svenska infinner sig känslan av andrahandsupplevelse. De hänsyftningar till klassisk poesi, som är vardagsmat i den arabiska språkvärlden, är för mig i stort sett okända och därmed ohjälpligt infärgade av orientalism. Jag funderar länge över vad de återkommande ögonfransarna kan ha för arabiska konnotationer, tills jag läser en essä av Sigrid Kahle som hänför ordet till inflytandet från Saint-John Perses ordförråd!

Adonis poetik växer fram i ett samspel mellan västerländsk modernism och återupptäckten av den sufiska poesin. De gamla mystikernas täta metaforik sammanfaller med surrealisternas intresse för paradoxala ordsammansättningar. Vad som är hönan eller ägget intresserar inte Adonis särskilt, han rör sig i en tidlös sfär av samtidighet.

Det är besvärligt att ställa in "rätt" läs-art i mötet med hans dikter, åtminstone i svensk översättning. Men jag gissar att bristen på orienteringspunkter finns även för den arabiska läsaren, och att den finns där för att skapa den nomadiska, nationslösa poesi som är Adonis särmärke.

Själv finner jag en ingång till dikterna genom deras förnuftsvidriga attraktionskraft, avlyssnar de orena och sköna klangerna så som de uppenbarar sig i svensk språkdräkt, och prövar att lita på upplevelsen.

"Tiden löper och jag är dess bana. I / Vindarna har förlorat sitt pollen. / Jag är blott en främling som inbillar sig / att stjärnorna är hans hem, / som om jag hörde kvällens fotsteg, / skynda hem genom vårt kvarter, / som om jag såg hur den böjde sig / sträckande sina vener som navelsträngar åt palmerna, / som om jag skådade det vackra Kufa / födas i sitt vackra barn."

Lyrik

Camilla Hammarström