Mamma mia

helskärm

I Helena Loofts nya roman På dina murar möter vi Gun, vuxen men inte avnavlad. Hon bor med sin mamma, som hjälpligt försörjer dem med sömnadsarbeten, i en Östermalmsvåning där dammet och de psykiska spänningstillstånden tätnar alltmer. Gun vill inte gå ut, inte möta andra människor, inte arbeta. Hon lever i en sorts amöbaliknande tillstånd där den dramatiska rörelsen länge är obefintlig och där hon klyver sig i tu: en som är underdånig modern, en annan som fantiserar om kärleksmötet med en ung man.

I denna pågående symbios, där Gun alltmer sjunker in i den omgivande tapeten (vilket understryks av omslaget) driver modern på dotterns jagupplösning, förbittrad över att en gång ha blivit övergiven.

Gradvis börjar Gun värja sig, men vägen ut ur den mentala ostkupan är lång och mödosam. Mot slutet tas ett litet steg.

Det är något hypnotiskt med Loofts bildrika och släpiga prosa, där tempot stundom närmar sig det somnambula. Samtidigt förblir det länge svårt att intressera sig för en människa som så lite intresserar sig för sig själv. Man kan tala om en psykotiskt färgad minimalism, där modern alltmer framträder som den intressanta gestalten, en kvinna som med behärskat raseri värnar sitt revir, sina sanningar, som sammanbitet syr bilder av ett förlorat sammanhang, en för alltid försvunnen trygghet. Just det återhållna i berättandet gör På dina murar till en sällsynt förtätad modersuppgörelse.

Roman

Gunder Andersson