Symfoni av lögner

RAGNAR STRÖMBERG har roligt med Frank McCourt

Att Frank McCourts talspråkligt lätta, genomskinliga och ändå så valörrika prosa måste stå högt upp på alla översättares önskelista, därom vittnar den smidiga svenska språkdräkt Thomas Preis skänkt Magistern, den tredje och avslutande delen i den självbiografiska svit som inleddes med Ängeln på det sjunde trappsteget.

Efter världssuccén med denna skakande och gripande skildring av den hårda och fattiga barndomen i Limericks slumkvarter och uppföljaren Lyckans land blickar McCourt i Magistern tillbaka på sina drygt trettiofem år som lärare i New York. Nja,"blickar tillbaka" är missvisande, för McCourts berättarmagi med dess detaljskärpa och generösa humor får miljöer och människor att stå levande och tredimensionella framför läsaren.

Paradoxalt nog är det just konkretionen och koncentrationen på det unika som gör att man är där med honom i just det klassrummet när just den eleven berättar en fantastisk historia för att förklara varför han eller hon inte skrivit sin uppsats och då blir Magistern en universell mänsklig komedi. Man minns sin egen skoltid, klasskamrater och lärare träder fram ur de synaptiska arkiven och ikläder sig sina givna roller: "Joey är snackaren. Det finns en sådan i varje klass, jämte gnällpellen, pajasen, dygdemönstret, skönhetsdrottningen, den som anmäler sig frivilligt till allt, sportfånen ... och helgonet som hittar något gott i alla andra varelser".

McCourt blev författare först sedan han gått i pension och i en prolog berättar han rasande roligt om sin förundran som nybliven litterär celebritet vars höga ålder gav honom ett enastående kuriosavärde. Det väsentliga för McCourt är att hans identitet som berättare förblivit lärarens,"tjänarklassen bland intellektuella". I klassrummet står läraren ensam mot ett ofta kompakt motstånd, där strategierna för att fördröja och förhala och avleda honom från ämnet är många och sinnrika. Detta motstånd förvandlar McCourt till en symfoni av lögner, önskningar och äventyr: "självömkan, familjeproblem, exploderande värmepannor, nedrasade tak " husdjur som pinkade på hemläxor, bränder som spred sig över hela kvarter" och det enda läsaren beklagar är att aldrig få veta vad som hände sedan, vart de tog vägen alla dessa bortförklaringarnas och undanflykternas virtuoser.

Magistern är lika medryckande som de båda föregående delarna, men det ligger i sakens rapsodiska och anekdotiska natur att den inte äger samma episka kraft som Ängeln på sjunde trappsteget, som lär förbli McCourts mästerverk, hans Moment 22, tätt följd av Lyckans land. Men även om den väger lättare än de båda första gör berättarglädjen och den säkra prosan Magistern till en ren och skär fröjd att läsa.

Roman

Ragnar Strömberg