En röst, lysten på livet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-01
Efter femtio år finns nu Birgitta Stenbergs första romanförsök, Fritt förfall, i tryck. Stenberg skrev den som 19-åring under pseudonym och den som läst hennes självbiografiska svit som börjar med Kärlek i Europa (1981) känner igen händelser och personer i Paris och på franska rivieran. Men huvudpersonen, den äventyrliga svenska familjeflickan, heter här Caroll och hennes drogberoende poetvän inte Paul utan Raul. Den rika amerikanskan som Caroll med en blandning av beräkning och självförakt låter sig försörjas av är dock samma vackra, våldsamma och svartsjuka Martha.
Varför ger man ut en roman som refuserades för över femtio år sen? För att den blivit bättre med åren? För att tiden äntligen är inne för öppna skildringar av lesbisk kärlek?
Nja. Nog är språket mer utslätat än i de senare verken och attityden väl naiv, men visst hör man redan den retsamt förhärdade och livslystna författarrösten. Med "förfall" menar väl den unga författarinnan att heliga saker, som kärlek och konstnärligt skapande, förstörs av pengar. Även i sitt lesbiska "fria" förhållande hamnar ju Caroll i en liknande gisslansituation som hennes egen överklassmamma, som heller aldrig kunde tänka sig att ta ett vanligt hederligt skitjobb för att bli oberoende.
Raul, som hon ser upp till som en halvgud, menar att begåvade människor har rätt till privilegier som den arbetande massan inte har. Själv snyltar han hänsynslöst på både vänner och älskare.
Så vad är konsten värd, det är frågan, lika giltig i dag. Och vem ska betala?
Roman
Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)
