Karin Alvtegen skriver om de svåra känslorna

Skam heter Karin Alvtegens fjärde bok.

Den handlar om två kvinnor som är mycket olika varandra och som lever i helt olika världar. De har båda ett smärtsamt förflutet. När de möts ställs frågan om de kan försonas med sina minnen och sin skam.

Karin Alvtegens morfar var lillebror till Astrid Lindgren men själv hade Karin inga som helst planer på att bli författare.

Hon var över 30 när hon en dag 1993 vaknade med början till en historia i sitt huvud.

Nu är hennes böcker översatta till 21 språk.

Ett brittiskt bolag har nyligen gjort en filmatisering av en av hennes tidigare böcker, Saknad och kommer även att filma Svek som Karin Alvtegen gav ut förra året.

Läs ett utdrag ur hennes bok Skam.

"DU ÄR LÄKARE. Du klarar det här. Berätta vad som

helst!

Tjugotre förväntansfulla blickar var vända mot henne.

Monikas sinne var blankt. Bara ett enda minne sköt fram som en böld ur intigheten och omöjliggjorde alla hopdiktade fantasier. Sekunderna gick. Någon log uppmuntrande och någon annan uppfattade hennes våndor och valde att titta bort.

»Om du vill kan vi hoppa vidare till nästa person så

länge så kan du berätta lite senare. Jag tänkte om du kanske

vill fundera en stund.»

Kvinnan log vänligt, men att bli ömkad var mer än Monika stod ut med. Tjugotre människor tyckte i denna stund att hon var inkapabel. Om det var något som hon ägnat sitt liv åt så var det att bli betraktad som det motsatta.

Och hon hade lyckats. Hon hörde det ofta. Hur kollegor på jobbet sa att hon var duktig. Nu satt hon bland tjugotre okända människor och hade just blivit erbjuden specialbehandling på grund av sin oduglighet. Alla i rummet uppfattade henne som en simpel medelmåtta, oförmögen att genomföra den uppgift som Mattias på ett så strålande sätt hade klarat av. Behovet att återta sin position var så starkt att det lyckades övervinna hennes

vankelmod.

”Jag tvekade bara för att minnet jag tänkte på också

handlade om en olycka.”

Rösten var stadig och med flit en smula överseende.

Allas blickar återvände. Även dem som lämnat henne i

diskret medkänsla.

Kvinnan som utsatte henne för det här hade den dåliga

smaken att le.

»Det gör ingenting. Det var ju meningen att ni skulle associera fritt och ofta är det ju starka upplevelser som

först dyker upp. Varsågod, berätta precis vad du vill.»

Monika svalde. Nu fanns det ingen återvändo. Det

enda som återstod var små korrigeringar av sanningen när

den inte gick att uthärda.

»Jag var femton år och min storebror Lasse var två år äldre. Han var bjuden på fest hemma hos sin tjej Liselott som hade föräldrafritt, och eftersom jag var lite förtjust i en av hans kompisar som också skulle dit så hade jag

yckats övertala honom om att jag skulle få följa med.»

Hon kände sina egna hjärtslag och undrade om någon

kunde höra dem.

"Liselott bodde en bit bort så det var bestämt att vi skulle sova över. Vår mamma hade väl inte riktigt klart för sig hur det gick till på såna där fester, att det dracks en hel del och så menar jag. Och även om hon anade det så trodde hon nog inte att det gällde mig och min bror. Hon hade rätt höga tankar om oss.»

Än var det ingen fara. Än så länge gick det att varsamt snirkla sig fram längs sanningen.

För än så länge gick den att leva med.

»Några badade bastu på kvällen. Det hade druckits rätt

mycket och efteråt var det ingen som stängde av bastuaggregatet.»

Hon tystnade. Hon mindes det så väl. Till och med Liselotts röst mindes hon fastän det var så länge sedan nu och hon aldrig hörde den igen efter den kvällen. Monika, kan du gå ner och stänga av bastun. Och hon hade sagt ja, men all öl snurrade i huvudet och han som hon varit hemligt förälskad i så länge hade äntligen visat sig intresserad och nu hade hon lovat att vänta där i trappan medan han var på toaletten.

»Så gick vi som skulle sova kvar och la oss. Det var tre till förutom Lasse och jag. Vi sov där det fanns nånstans att ligga, i soffor och sängar och lite överallt. Lasse sov på övervåningen i Liselotts rum och jag där nere."

Hennes nyvunne pojkvän hade gått hem. Lasse hade

redan somnat därinne hos Liselott. Själv hade Monika yr

av nyförälskelse och öl gått och lagt sig i soffan alldeles

utanför deras stängda dörr.

På övervåningen.

I hallen ovanför trappan.

Där hon aldrig i hela sitt liv hade erkänt för någon att

hon låg den natten.

»Jag vaknade vid fYratiden av att jag inte kunde andas

och när jag slog upp ögonen stod huset redan i lågor.»

Skräcken. Paniken. Den fruktansvärda hettan. Bara en

enda tanke. Att ta sig ut därifrån. Två steg fram till den

stängda dörren men hon hade inte ens tvekat. Hon hade

bara rusat rakt ner för trappan och lämnat dem åt sitt öde.

»Det var rök överallt och fastän man tror att man hittar

bra i ett hus så är det en helt annan sak när man inte

ser nåt.»

Orden forsade fram i ett desperat försök att så snabbt som möjligt slutföra uppgiften och slippa undan.

"Jag kröp fram till trappan och försökte ta mig upp på

övervåningen men det brann redan för mycket. Jag försökte

skrika för att väcka dom men ljudet från elden var öronbedövande. Jag vet inte hur länge jag stod där i trappan

och försökte ta mig upp. Gång på gång var jag tvungen att dra mig tillbaka ett par steg för att sen försöka igen.

Det sista jag minns är hur en brandman bar ut mig därifrån.»

Hon förmådde inte fortsätta. Till sin förfäran kände hon att hon rodnade. Kände hur skammens färg bredde

ut sig över kinderna.

Hon hade stått där i trygghet ute på gräsmattan och

sett hur hettan fick glasen i Liselotts fönster att explodera.

Som förstenad hade hon sakta men säkert förstått att han aldrig skulle komma ut. Att han skulle bli kvar där inne i fällan som hon hade gillrat. Hon hade stått där och varit levande och betraktat de ondskefulla lågorna som förintade huset och dem som blivit kvar därinne. Hennes vackra, glada storebror som skulle ha varit så mycket modigare än hon. Som aldrig skulle ha tvekat att ta de där två stegen för att rädda hennes liv.

Som borde ha överlevt istället för henne."

Läs också: