De bänder upp tiden

HANNA LARSSON om människors erfarenheter av krig och våld

Ett samtal mellan Hoda Barakat och Elias Khoury, två av den libanesiska författarscenens stora namn, sticker ut som något av det mest intressanta på årets bokmässa. Båda är aktuella på svenska med varsin mångskiktad roman om människors erfarenheter av krig: Khourys  Som om hon sover tar sin utgångspunkt i fördrivningen av palestinierna i samband med staten Israels födelse 1948 och Barakats Vattenplöjaren utspelar sig i samband med det libanesiska inbördeskriget som rasade mellan 1975 och 1990.

Romanerna befinner sig i omöjliga och obeständiga rum; ständigt på glid mellan vakenhet och dröm, liv och död, nu och då. Att läsa är som att pendla mellan ursprunglighet och upprepning, förstörelse och pånyttfödelse.

”Så här är det för mig ibland: Jag går vid sidan av mig själv, som att jag betraktar mig själv utifrån. Jag inser inte vilken verklighet jag lever i förrän långt senare.”

I Barakats Vattenplöjaren irrar en krigsskadad man runt bland de sönderbombade ruinerna av Beirut, sökande den stad han minns i drömmarna. I faderns nedbrunna tygaffär upptäcker han att lagret med tyger mirakulöst klarat sig från förstörelsen. Bland doftande, frasande, mjuka tyger återskapar han inte bara minnen från livet före våldsamheterna och kriget, utan också civilisationerna som fanns där tidigare.

Vattenplöjaren är en skimrande vacker sorgetext, ett testamente över det som kriget förintat: ”livet har sin tydliga rytm i den här staden och dess liv kan inte förnyas förrän efter väldig förstörelse och död”, förkunnar huvudpersonens far. Men genom att namnge platser, gator, gränder, torg som raderats från Beiruts stadsbild, förevigar texten minnet av staden som den var innan kriget och bryter så mot det enligt berättelsen förutbestämda kretsloppet.

Precis som Barakat vänder Khoury tillbaka i historien för att ge röst åt människor och platser som fallit i glömska. Med Solens port från 1998 blev han en av de första att skriva om Palestinas moderna historia, i en roman som konstruerats av hundratals vittnesmål, röster och minnen från al-Nakba, katastrofen, då över hundratusen palestinier fördrevs till flyktingläger i Libanon i samband med Israels bildande.

Som om hon sover utspelar sig någon gång på fyrtiotalet, i ett Palestina där de politiska spänningarna tilltar och krig och massflykt är på väg att bryta ut. Men det historiska skeendet förblir bara en fond. Det här är den unga Milias berättelse och handlar om ett vuxenblivande där hon har svårt att hitta sin plats. Politiska konflikter, krävande plikter och kvävande konventioner gör henne till en främling till och med inför språket: ”Orden var igenknäppta, kände hon, och hon kunde inte tala. Ord var som knappar, de knäppte en lång klänning som täckte hennes kropp och hon måste knäppa upp knapparna för att gå in i världen och tala världens språk. Men hon kunde inte.”

Milia vänder sig inåt och hittar en fristad bland drömmarna. Där kan hon byta skepnad, växla mellan identiteter, till och med byta ansikte. Liksom ur Milias undermedvetna skriver Khoury fram ett oavbrutet drömtextflöde.

Barakat och Khoury bänder upp tiden, öppnar med drömmarnas hjälp nya rum för mänskliga erfarenheter av krig och våld som annars lätt faller i glömska i historieskrivningen. Deras texter ifrågasätter krigets logik, uppdelningen mellan vårt och deras, vän och fiende, där och här – allt det som skapar sprickor i och mellan människor.

Berättelsernas obändiga form bärs hela tiden fram av språkets skärpa, båda romanerna är skickligt översatta till varmt skimrande svensk prosa. Vaket, vackert och omsorgsfullt, som en sammanhållande texthud.

Hanna Larsson