Mängden vinner?

PETTER LARSSON hittar hoppet i Negris & Hardts nya bok

Vi befinner oss i ständigt inbördeskrig. Nationalstaternas suveränitet har ersatts av ett globalt system - Imperiet. Alla krig måste därför förstås som inbördeskrig inom samma system, i synnerhet när de, som kriget mot terrorismen, utkämpas mot en fiende som inte är en stat.

Dessa krig kan aldrig slutgiltigt vinnas, utan liknar alltmer en daglig polisverksamhet. Imperiet utlovar ordning, men misslyckas med att skapa fred, när nya upprorsmakare och barbarer ständigt dyker upp.

Och när kriget blir permanent, blir också undantagstillståndet permanent. De senaste århundradenas demokratiska landvinningar raseras; de medborgerliga rättigheterna inskränks, övervakningen ökar, rättssystemen sätts ur spel.

Så lyder i klumpigt sammandrag den lika infallsrika som klarsynta analys av det nya krigstillståndet som Antonio Negri och Michael Hardt gör i Multitude, som är uppföljningsboken till deras omstridda mästerverk Imperiet (på svenska, Vertigo 2003).

I Imperiet beskrevs en förtryckande global ordning i vardande, där makten utövas inom nätverk och övernationella institutioner och där nationalstaternas roll förändras till att anpassa nationella strukturer till världsmarknadens krav. Till skillnad från många av vänsterns globaliseringskritiker såg Hardt och Negri globaliseringen som irreversibel och de välkomnade den som en möjlighet till frigörelse. Kritiken blev hård, och även om en del byggde på missförstånd, så var onekligen mycket i boken oklart - ibland avsiktligt i syfte att bryta gamla tankemönster - och de senaste årens amerikanska krig tycktes motsäga den centrala tesen om att ingen stat i dag är suverän.

Multitude är tydligare och kan delvis läsas som ett svar på kritiken.

Men också som ett djärvt försök att gjuta hopp hos en paralyserad vänster.

Här analyserar Hardt och Negri Imperiets militarisering under amerikansk ledning, men ingalunda under fullständig amerikansk kontroll - Imperiet är inte USA, de amerikanska angreppskrigen snarast ett slags försök till statskupp inom systemet. Och här reder de ut förutsättningarna för en väg bort från kriget.

Mot Imperiet ställs globaliseringen av motstånd.

Mot det eviga kriget ställs de kritiska sociala rörelsernas vilja till absolut demokrati.

På en övergripande nivå är det en klassisk berättelse om befrielse som Hardt och Negri skriver: världens folk lider under en orättfärdig regim. Men i dag är förutsättningarna på plats för förändring. Vi kämpar med historien i ryggen.

Det har sagts förut, men möjligen blir det allt mer sant.

Mänskligheten producerar i dag inte bara varor, utan också sociala relationer: bilder, idéer, kunskap, språk och känslor. Hela samhället kan ses som en produkt av detta arbete. Möjligheterna till självorganisering är därför större än någonsin, stat och kapital allt mer överflödiga parasiter.

Samtidigt växer kraven på en rättvisare ordning. ISM-aktivister i Palestina, zapatister, sydkoreanska fackföreningar, papperslösa migranter och indiska småbönder har alla sina specifika problem, men de kan ändå agera gemensamt för en maktordning där de kan delta i styrandet av sig själva.

Tillsammans kan de bilda mängden, the multitude, som är det revolutionära subjekt som ska vrida världen rätt.

Hardt och Negri lyckas skilja det diffusa begreppet från andra näraliggande beteckningar: folket (för enat), massan (för anonym och passiv), arbetarklassen (för snäv). Det är bra; även om det känns som att slå in öppna dörrar att kritisera begrepp som folk och arbetarklass som homogena, konfliktfria entiteter, har det länge funnits en tendens hos politiska rörelser att undertrycka olikheter för att vinna enighet.

De lyckas sämre med att reda ut vad de egentligen menar med mängden. Jag förstår fortfarande mängden som ett globalt proletariat i vidast möjliga mening, inte bara lönearbetare, genomkorsat av olikheter och konflikter, men med möjlighet (?) att förenas i politiska krav.

Detta med möjligheten är väsentligt: Fråga inte vad mängden är, utan vad den kan bli, heter det i en central passage. Mängden är ett politiskt projekt: människor och rörelser som samarbetar utan att ge upp sina olikheter. Genom att de olika kamperna länkas ihop kan mängden skapa sig själv, sitt gemensamma.

Slagordet är inte: arbetare i alla länder, förena er! Det är snarare: människor överallt, agera tillsammans!

Att begreppet är så öppet, så brett, är sympatiskt, men kanske samtidigt också ett problem. Å ena sidan är alla människor underkastade den globala maktordningen och ingår därför potentiellt i mängden. Å andra sidan är det uppenbart att Hardt och Negri tänker sig ett frihetstörstande och demokratiskt nätverk av rörelser. Men om alla kan inkluderas, vad är det då som säger att mängden blir "vänster?" Kan mängden bli icke-demokratisk? Vem definierar demokratiskt?

Också mot delar av bokens demokratidiskussion finns skäl att vara misstänksam. I Hardts och Negris tappning kommer demokrati närmast att betyda inkludering, deltagande. Även om de inte motsätter sig reformer av de internationella institutioner vi har idag - allt som leder i en mer demokratisk riktning bör prövas - så vänder de sig mot de nationella institutionerna som modell för de globala.

Uppgiften vi står inför, menar de, är densamma som för 1700-talets revolutionärer. De kunde inte bara överföra den atenska direktdemokratin till de moderna staterna, utan tvingades tänka demokrati på ett nytt sätt. Hardt och Negri föreslår själva utvecklingen av öppen källkod, där alla som vill och kan bidra med förbättringar till programmen, som en idé för hur mängden skulle kunna fatta beslut. Det är inte oproblematiskt; varje idé om demokrati som inte åtminstone inkluderar lika rösträtt och majoritetsbeslut riskerar att bli något annat. Men det är en diskussion som delvis går utanför Multitude.

Trots att Hardt och Negri alltså är mer konkreta än i Imperiet är också Multitude en filosofiskt inriktad upprorspamflett - inget strategidokument, ingen statsvetenskaplig ritning. Frågan om vad som bör göras lämnas fortfarande i huvudsak till mängden att besvara.

Samhällsfilosofi

Petter Larsson