Nobelprisklass, Pirinen!

ANNA HALLBERG ser satiren få nytt liv

För en dryg månad sedan skrev Jan Eklund i Dagens Nyheter, apropå kungens uttalande i Brunei, att den svenska satiren är en utdöende konstform. "Verkligheten räcker bra; den har blivit en parodi på sig själv" (DN 13 februari i år). Och det är klart, att Knutby-sekter, operations-teve och lyxlägenheter till Stadsmissionens styrelsetoppar kan få vilken satirmakare som helst att känna sig underlägsen.

Den som såg Sidney Lumets Oscarsbelönade mediasatir Network från 1976, som visades på teve i tisdags, kunde kanske med ett visst obehag i magen notera att det som på den tiden var karikatyr och parodi, är självklar realitet idag.

En annan som undrar över satirens frånvaro i samtiden är Malte Persson, som i en essä i det nya numret av tidskriften 00TAL frågar sig: "Varför skrivs det så lite och så snäll satir i Sverige idag?" Till honom och alla andra kan jag meddela att det nu finns en säker tröst att tillgripa, i alla lägen. Den heter Ingens bästa vän och är signerad Joakim Pirinen.

Det är Pirinens sjunde seriealbum, eller bok ska man kanske säga, om den här gedigna publikationen - stor och tjock och lagom tung att slå i huvudet på redaktionschefer och andra dumskallar. Och det är en kvalitetsbok utan like. Nobelprisklass, skulle jag säga, om nu Svenska Akademien någonsin skulle erkänna seriegenren som litteraturform.

Serierna är vassa, roliga, intelligenta och träffsäkra, men också naivistiska, slapstick-artade, usla och låga. Joakim Pirinen visar här sin fulla bredd som konstnär och författare, nästan varje serie är tecknad i ett eget uttryck. Här finns otaliga parafraser på och referenser till konsthistorien, litteraturen, massmedia, politiken, serietraditionen och den egna självbiografiska rollen i samtiden.

I Drömmen om gratis pengar köper lilla Konmus (anagram av Konsum) "Trisselotter" för alla sina pengar, men vinner förstås ingenting - istället får hon "dumgubben", vilket innebär att hon "förlorar allt" och blir av med jobb, hyreslägenhet, katt och kläder. Hon har att välja på att skickas till ett u-land där man opererar ut hennes organ och säljer dem till USA eller att visa upp sin misär i media för att skapa debatt och väcka medlidande. Vilket ändå gör henne till "en kändis" att se upp till.

Två nya "albafet" presenteras i boken, Pirinens ABC och 1900-tals ABC, där pedagogiska teckningar visar Auschwitz för A, Buchenwald för B, Chelmno för C och så vidare (det ena publicerades i Aftonbladet 23 februari). Och den som vill fortsätta att gå i Pirinens skola, kan lära sig ett och annat om livet i en gammal smörgås, om "narkotiska programmet", mensfjärilar, world triad center och PR-Jomen i knipa.

Den sistnämnde är förstås ett anagram av Joakim Pirinen, och sådana finns det ganska många (Irina Pinkmoj, Marinpojken II, Ninja-Poe i Krim, Iprenman i Joki, för att nämna några). Överhuvudtaget spelar språkligheten en stor roll, och mycket av humorn ligger i en skruvad samverkan mellan ord och bild (Pirinen skriver Citron och ritar en cykel).

Jag känner inte närmare till Pirinens arbetsmetoder, men jag misstänker att texterna i flera fall har föregått teckningarna. Kanske är det därför som han kan tillåta sig att släppa loss så fullständigt i bildspråket som han gör. Den huvudsakliga narrativiteten ligger på ett annat plan vilket frigör bilderna från ett illustrativt tvång.

Istället berättar bilderna allt vad texterna inte säger: de sociala sambanden, stämningen i rummet och andra faktorer som i praktiken kanske är mer relevanta. Som i den hjärtskärande mobbningsserien Han är Ankan Sture, där de skakiga teckningarna på pricken liknar ett femårigt barns spretiga illustrationer - vilket gör det hela extra obehagligt, ungefär som i Elis Erikssons muffa-serier.

Någon berömd författare har sagt att det är just förmågan att likna, att göra parafraser, som utmärker en författares egentliga skicklighet. Och i Ingens bästa vän kan man ibland tro sig läsa Lars Sjunnesson, Gunnar Lundkvist, Max Andersson eller Daniel Ahlgren. Pirinens serier travesterar en rad kollegors och föregångares stilar. Men jag håller nog ändå på originalitetskriteriet som främsta kvalitetsstämpel. Joakim Pirinen liknar ingen annan.

Serier

Anna Hallberg