Burqa- blues

Anna Hallberg om lyrik som kräver sin läsare

Så många saker. Vad som finns under burqan. Filmkameror och mikrofoner.

Myllrande liv. Hav, röster. En kärlek, eller många. Många olika sorters kärlek och språk, läten och toner. En oboe, med smäcker hals och glänsande sånger.

Det är en burqablues, visst, men ingen enkel sådan. Inte Guillou kontra Seierstad. Polemik - politik, ingen sådan svartvit indelning. Hanna Hallgrens diktsamling Burqa är ett massivt textarbete, som tål att läsas om, dyka ner i och vridas på flera gånger. Det är en tät diktning som kräver sin läsare. Hallgren lägger sig ofta mellan orden, i ett homonymiskt fält, omgärdat av olika betydelser. "ett borst och röstens framvisk / frammande", kan hon till exempel skriva. Och det där "frammande" "framvisk" vibrerar oroväckande mellan de välkända begreppen. Mellan "främmande" och "frammana", mellan vara och representation.

Jag känner en stark önskan att försöka förmedla hela den här diktsamlingen på en gång, att bevara komplexiteten och låta helheten bestå. Det är förstås en hopplös önskan. God poesi låter sig inte översättas på det viset. Jag får snällt anpassa mig till recensionsgenrens begränsningar. Men jag ber läsaren hålla i minnet att följande nedslag inte nödvändigtvis är de bäst valda.

Det skulle förmodligen kunna gå lika bra med andra tvärsnitt. För storheten i Burqa, som jag ser det, har just med tätheten att göra. Att den, till skillnad från debutboken (Ett folk av händer, 2001) som sackade en aning på slutet, lyckas bevara samma densitet boken igenom.

Burqa är en stor bok, också till omfånget. Ett generöst A-4format låter texten ta plats, och det är med glädje man ser att Bonniers nu släpper ut sina poeter ur den standardiserade och småskaliga Ny Lyrik-serien. Det stora formatet passar Hallgren, det ser man när man läser om debuten och noterar hur inklämda dikterna var där. I Burqa får de en rymd som gör att man lättare orkar ta till sig de enskilda komponenterna; vitheten behövs, som andrum och plats för eftertanke.

Ett privat fotografi omslöt pärmarna på Ett folk av händer. Den här gången har Hallgren själv formgivit både omslag och vinjetter, och nu är det privatare än någonsin. I de svarta tuschvinjetterna låter hon spår av fingrar och tumavtryck göra ingrepp i texten, som ville hon förkroppsliga och personifiera själva skriften. Och omslagets sex stiliserade kvinnor och baksidans sex penselspår kan ses som ett slags piktogram i gränszonen mellan bild och skrift. Det intimiserar dikten och ger den drag av fysisk akt, en performance om man så vill, med starka kopplingar till jaget utanför texten. "en visionär gränsaktör mellan det materiella och semiotiska", skriver Hallgren apropå begreppet "Material-semiotic actor" i diktsamlingens medföljande ordlista; en term lånad av den feministiska litteraturteoretikern Donna Haraway, som man också brukar se refereras till i Hanna Hallgrens egna recensioner. Och Hallgren sticker inte under stol med att hon är en författare med ideologi. Det är uppenbart att Burqa är skriven från feministiska utgångspunkter och därför med fördel blir läst i en sådan tradition. Det fina med Burqa tycker jag, som är en person med diverse motstridande ideologiska böjelser, är att Hallgrens ideologi snarare fördjupar än förenklar hennes texter. "morfologiska värkar / När ett namn ska ut", skriver hon till exempel i Ett folk av händer. Men till skillnad från en poet som Åsa Maria Kraft, som byggde en hel bok på samma liknelse (Exlibris, 1998), hänfaller Hallgren aldrig åt lättköpta bilder. Hanna Hallgrens terräng kan vara både snårig och oöverskådlig, och stundtals ganska svårforcerad. Men det är där, mitt i språket - eller "på språkens insida", som det står i Burqa - som hon äger en klarsyn inte många förunnad.

Lyrik

Anna Hallberg